DN:s debattredaktör Mats Bergstrands kolumner finns nu utgivna i en samlingsvolym, ”Hotat revir”. Den inleds med en nyskriven essä om tidningarnas framtid, och där är svartsynen påtaglig. Reviret är hotat. De nya medieformerna är ett problem som ska lösas, inte en tillgång som kan exploateras.

På omslaget blickar författaren på oss med högstämt allvar. Han har sällskap av en långhårig hund. Kanske ska den hjälpa till med revirbevakningen. Men kan man komma över detta ser man snart att Mats Bergstrand alltid är kristallklar i sina resonemang, att han har ett utgivarmässigt linjetänk i sin syn på journalistik och att han är anspråksfull på ett sätt som inte blir stötande, eftersom han har kunskaper att backa upp sina påståenden med.

Ändå blir intrycket att vi här läser en man som i allt väsentligt har en 1900-talssyn på medier och samhälle. Man kan läsa formuleringar som ”I veckan hade jag ett något märkligt samtal med finansministern” eller ”Artiklarna har genererat sina ringar på vattnet. Tesen ventilerades till exempel på Frisinnade klubben”. Eller då i det återkommande ämnet tidningarnas roll:

”I snabbmatsindustrins spår har det växt fram en slow food-rörelse. På tidningssidan ska vi värna en slow news-rörelse; nyhetsförmedling som tar tid på sig. Publicering bara en gång om dygnet, men nytt, trovärdigt och korrekt. Sakta kommer den fräscha känslan av nytorkad trycksvärta tillbaka.”

Sorry, Mats, men...

De argument han framför ger bara stöd för idén om en tidsrytmiskt baserad utgivning av hög kvalitet. Och den kan man förstås inte motsäga. Att detta i framtiden skulle ske på papper är däremot högst osannolikt.

Kloka synpunkter skyms alltså av ett slags dammighet, en känsla av herrklubb där alla i personalen av praktiska skäl kallas George.

Synd på så rara ärter, som jag kan tänka mig att Mats Bergstrand skulle ha formulerat det.