I januarinumret av den franska filmtidskriften Positif vittnar Woody Allen återigen om sin beundran för Ingmar Bergman. Nyheten om dennes bortgång nådde honom under inspelningen av hans fjärde europeiska film i exilen från New York, nu i Spanien efter Londontrion ”Match Point”, ”Scoop” och ”Cassandra’s Dream”.

”Den allra störste filmskaparen har lämnat oss. Dödlighetens store filmpoet förmådde inte längre skjuta upp sin egen oundvikliga schack och matt”, skriver Allen med en anspelning på ”Sjunde inseglet”.

Dessbättre överger den sörjande snabbt högtidliga melodramatiska klichéer för en mer igenkännlig lättare ton. ”Jag hade långa telefonsamtal med honom. Jag tackade aldrig ja till hans inbjudningar, eftersom jag oroar mig för att flyga och inte gillade idén om ett litet anslutningsplan som skulle föra mig nära Ryssland till måltider enbart bestående av yoghurt.”

Allens panegyriska syn på Bergman, grundligt dokumenterad sedan årtionden i tal, skrift och ytliga efterbildningar, representerar inte minst en egen dröm om att i ikonens efterföljd ägna sig åt seriös filmdramatik – med stora begynnelsebokstäver – i stället för komedier. Efter en rad tidigare opus i den allvarliga genren som inte gjort honom nöjd, ”Interiors”, ”Hannah och hennes systrar”, ”September” eller ”En annan kvinna”, respektabla kursändringar med mestadels storartat skådespeleri men mindre tillfredsställande i andra avseenden, har han fått förnyad blodad tand tack vare kritikens och publikens mottagande av ”Match Point”.

Då den amerikanske journalisten Eric Lax, som 1991 gett ut en biografi om Allen, intervjuade honom i november förra året för ännu en bok, hade denna målsättning förstärkts av interna förhandsreaktioner på just färdigredigerade ”Cassandra’s Dream”. ”Conversations with Woody Allen” är resultatet av långa samtal mellan Lax och det annars notoriskt motvilliga intervjuobjektet – ett undantag är Stig Björkmans bok ”Woody om Allen” (1993) – som började redan under inspelningen av ”En gång till, Sam” år 1971.

”Tillfredsställelse har något outvecklat, något andraklassmässigt över sig vad gäller komedi jämfört med drama”, hette det från komikern Woody Allen redan på den tiden. ”Jag värderar ett lyckat dramatiskt stycke högre än en lyckad komedi. Jag har alltid velat bli en seriös filmskapare”, lyder en färsk variant av samma återkommande mantra.

Bokens intervjuer är inte kronologiskt ordnade utan grupperade enligt stadierna i en films skapelseprocess och framväxt, från idé till klippning och musikläggning. Upplägget sorterar en mängd intressant information om en ovanligt produktiv filmskapares arbetsmetoder och tankar om form och stil i lättöverskådliga kategorier. Allens samarbete med mästerfotograferna Gordon Willis, Sven Nykvist och Carlo Di Palma ges ingående belysning, liksom hans egenartade, karakteristiska brist på samarbete med filmernas rollinnehavare, som enbart tillåts läsa sin begränsade del av manuset och sen utom i undantagsfall hänvisas till sina egna instinkter rörande rollens utformning.

”Jag får ut mycket fina gestaltningar ur mina skådespelare genom att sällan eller aldrig prata med dem”, anförtror han belåtet Lax år 2006.

1995 ägnade Susan Sontag, själv passionerad biobesökare, en omdiskuterad essä åt en särskilt intensiv sorts kärlek till film, ”cinefili”, som från efterkrigsårens Frankrike och England spritt sig till USA och andra länder under 1960- och 1970-talen. Filmen sågs som den viktigaste, mest angelägna konstformen. Tack vare kritiker med ett lidelsefullt intresse för mediet hade det uppstått en publik som accepterade utmaningarna från ambitiösa, udda, personliga filmer.

Men nu var cinefilins dagar förbi, klagade Sontag. Ändrade konsumtionsvanor och katastrofalt accelererande produktionskostnader hade slutgiltigt förskjutit den traditionella balansen mellan konst och kommers till förmån för filmen som industri. Unga människor organiserade inte som tidigare sitt intellektuella och emotionella liv runt en konstart som var ”poetisk och gåtfull och erotisk och moralisk – allt på samma gång.”

På Lax fråga våren 2005 om hur filmlandskapet förändrats i Allens ögon blir svaret ett eko av Sontags dystra diagnos. Han känner sig inte längre leva i en filmkultur i den bemärkelsen att man otåligt inväntar dagens motsvarighet till nästa film av Truffaut, Bergman eller Fellini. Filmindustrins makthavare är sorgliga typer. De talangfulla filmskapare som dyker upp eller redan är etablerade tvingas kämpa med näbbar och klor. (Allen hör själv dit, det är därför han gör filmer i Europa, där han har lättare att få finansiering till vad som jämförelsevis ändå är synnerligen billiga produktioner.)

Det filmklimat där folk strömmade till små konstfilm- eller avantgardebiografer och dagen efter ivrigt ventilerade det de sett är blott ett vackert minne. Yngre generationer saknar filmbildning, känner inte till filmhistoriens stora verk. Deras uppfattning om vad som är bra skiljer sig markant från föregående årgångars.

”Jag ger inget värdeomdöme, den är bara annorlunda än min. De filmer som de gillar intresserar mig inte.”

Vid samma tillfälle räknar Allen upp de femton bästa filmer som någonsin gjorts: ”Sjunde inseglet” (Bergman), ”Rashomon” (Kurosawa), ”Cykeltjuven” (De Sica), ”Den stora illusionen” (Renoir), ”Spelets regler” (Renoir), ”Smultronstället” (Bergman), ”8_” (Fellini), ”Amarcord” (Fellini), ”Blodets tron” (Kurosawa), ”Viskningar och rop” (Bergman), ”La strada” (Fellini), ”De 400 slagen” (Truffaut), ”Till sista andetaget” (Godard), ”De sju samurajerna” (Kurosawa) och ”Ungdomsfängelset” (De Sica).

Alltså inte en enda amerikansk film på listan. Och det är på sitt sätt lika slående som att konversationerna med en filmskapare vars motivkrets är så intimt förknippad med New York – låt vara ett New York hämtat från det hollywoodska studiosystemets romantiska komedier och musicals – inte med ett ord berör den 11 september. Eller att de överhuvudtaget sorgfälligt undviker att komma in på samhället som Woody Allen lever och verkar i.

”Mina filmer har inte stimulerat något samtal i landet om sociala och politiska ämnen”, medger han år 2006 i en självkritisk blick på karriären. Eric Lax vill inte besvära med några sådana frågor, inte någonsin. Det lämnar ett märkligt vakuum i en i övrigt mycket innehållsrik och läsvärd bok.