Michael Hardt och Antonio Negri liknar det tidiga 1800-talets utopister då de letar efter gömda möjligheter i förtryckets värld. Därmed menas här den befriade marknaden, där för demokratin onåbara krafter styr och ställer.

De tecknar förtryckets former med stark inlevelse i den väldiga essän ”Imperiet”, och nu de gömda möjligheterna i uppföljningen, ”Multituden”, som föreligger på svenska. Stämningen är brinnande på ett otidsenligt sätt.

Jag kan minnas något av det där från Negris 70-talsskrifter. Då var han en inspiratör för något som kallades den autonoma rörelsen i Italien. Den var mycket liten men ytterst radikal och tog avstånd från praktiskt taget allting, men såg framtiden i starkt ljus. Man skulle sluta arbeta, minns jag, för att inte dras in i kompromissernas värld, kanske också övergå till sabotage.

Michael Hardt, den amerikanske statsvetaren, kan ha haft en lugnande inverkan på filosofen från Padua, för stilen är klarare nu, de idéhistoriska utvikningarna briljanta och spännande och extremismen mera balanserad, om man kan säga så.

Inspirerade av Spinoza tänker de sig utopins utgångsläge som en fri och myllrande gemenskap av olydiga individer. Det är vad som här menas med ”multitud”, latinets ord för mängd eller massa. Folket har ännu inte framträtt utan samtal pågår, främst på nätet, verkar det. Multituden, säger de, är ”det enda sociala subjekt som är kapabelt att realisera en verklig demokrati, det vill säga ett allas styre genom alla”. Man fick en glimt i Seattle 1999 under demonstrationerna, ”den första verkligt globala protestyttringen”, men nu pågår konstituerande samtal lite varstans, återigen på nätet, och hur det blir vågar ingen säga.

Det är lite svårt att följa dem här.

De skriver mycket fint om härskandets nya former under globaliseringen (inte någon riktig nyhet, som Emma Rothschild brukar påpeka) och visar hur ett system av ”global apartheid” växer fram. Få skriver så väl och med sådan passion om det förtryck som uppstått då demokratin förlorat greppet om marknaden, i den mån den haft det.

Särskilt givande är deras resonemang om det nya kriget. Det är inte längre krig mellan stater utan ”högintensiva polisaktioner” (Vietnam, Afghanistan), ofta med hjälp av legosoldater (Irak). Med hänvisning till det så kallade kriget mot terrorismen sägs undantagstillstånd råda, varvid man får göra som man vill. Undantagstillståndstänkandet sprider sig överallt, även i Sverige där tillfångatagna egyptier ju utlämnades till tortyr i hemlandet för inte så länge sedan.

Allt detta är mycket bra, men resonemanget om vad som behöver göras är svårare att följa. De tänker sig att ett nytt folkstyre ska växa fram under samtal på nätet och demonstrationer som i Seattle, men man blir inte mycket klokare då de förklarar hur det ska se ut: ”Vi kan tänka oss dessa innovativa nätverksprocesser som en orkester utan dirigent”.

Med lågande fantasi (ungefär som Antonio Negri förr då han talade om de autonomas frigörelse från allt) tecknar de en böljande gemenskap, en svärmintelligens med Rimbauds ord, men frågor om styrelsesätt lämnas därhän som något gammaldags. Så banala frågor som federalismens möjligheter i EU bryr de sig inte om. Det är ändå det intressanta svaret i vår del av världen.

Resonemanget är alltså tidvis spännande, men det finns en drömmarnas tomhet mitt i.