Otaliga böcker har skrivits om Förintelsen; filosofer, psykologer, sociologer och historiker har alla försökt besvara frågan om hur det otänkbara blev verklighet. Hur kunde tillsynes helt vanliga män förmås att delta i massmord på oskyldiga människor?

En av de senaste i raden att försöka förstå och besvara frågan är socialpsykologen Harald Welzer. Hans studie som presenteras i den till svenska nyligen översatta boken ”Gärningsmän. Hur helt vanliga människor blir massmördare” baseras på material om polisbataljon 45. Trots att fokus för Welzers intresse är gärningsmännen, alltså de som handgripligen deltog i dödandet, är den stora behållningen av hans studie de slutsatser han drar om samhälleliga och moraliska förutsättningar för ”den slutgiltiga lösningens” möjliggörande.

Frågan är ju inte bara hur ”helt vanliga män” kunde förvandlas till massmördare – frågan är större än så. Hur kunde en överväldigande majoritet av dittills ”helt vanliga människor” från 1933 och framåt delta i en oerhört snabb och effektiv process av aktiv uteslutning av en specifik grupp utan att se något konstigt med det?

En grundläggande förutsättning är uppdelningen i ”vi och dom”, tillhöriga och icketillhöriga, de som är en del av samhällsgemenskapen och de som ställs utanför. Exkluderingen av ”dom” motiveras med hjälp av exempelvis etniska, rasbiologiska eller ekonomiska skäl och innebörden av exkluderingen är en omdefiniering av vem som ingår i förpliktelsernas universum. Den som av ett eller annat skäl inte tillhör ”oss” behöver vi inte känna något som helst ansvar för.

Uteslutandet av ”dom” presenteras inte sällan som lösningen på diverse samhällsproblem, ett antagande som förfärande ofta leder till slutsatsen att utplåning av ”dom” är det enda sättet att lösa de problem som finns.

En konsekvens av att en eller flera grupper ställs utanför förpliktelsernas universum är att det skapas nya möjligheter för majoriteten att förbättra sin egen sociala och materiella ställning. I takt med att villkoren förändras för den exkluderade gruppen – ”dom” – sker förbättringar för de tillhöriga – ”vi”. ”Vi” vinner alltså på att ”dom” förlorar. ”Vi” får högre status genom att ”dom” föraktas, ”vi” får mer makt genom att ”dom” utesluts, ”vi” får bättre ekonomi eftersom ”dom” inte kan göra anspråk på något.

Den process som leder fram till att grupper och individer betraktas som syndabockar, som människor med lägre värde och färre rättigheter sker inte över en natt, men när bollen väl är satt i rullning kan det gå fort. Welzer hänvisar inte bara till trettiotalets Tyskland i sin diskussion av exkluderingens psykologi. Också Rwanda, Balkan och Sydafrika nämns.

I Anders Rønnow Klarlunds satiriska film ”Hvordan vi slipper af med de andre” avgörs individens samhälleliga tillhörighet med hjälp av ”De Nye Københavner Kriterier”. Bakgrunden till utformandet av de nya kriterierna är ett samhälle i kris och insikten att en liten grupp danskar, knappt 20 procent, kostar samhället 60 procent av de gemensamma tillgångarna.

Kriminella, sjukskrivna, arbetslösa, förtidspensionärer och bidragstagare tillhör alla den kategori som får mer av samhället än vad de bidrar med. Köbenhavner Kriterierna är ett desperat försök att rädda landet från ekonomisk bankrutt: den som uppfyller tre eller flera av kriterierna – missbrukare? ansvarslös förälder? kvinnomisshandlare?– har förverkat sin rätt till liv och avrättas.

En grupp dödsdömda lyckas, med hjälp av en befrielserörelse, fly. De välutbildade och välanpassade eldsjälarna i befrielserörelsen har kommit över ett lastfartyg, och de styr mot Afrika för att där ge de dödsdömda chansen till ett nytt liv. När båten närmar sig land uteblir dock ovationerna. De som räddats till livet är mer intresserade av sömn, sprit och sex än av att skapa ett nytt liv.

Jag såg ”Hvordan vi slipper af med de andre” på Göteborgs filmfestival förra året och har sällan känt mig så förvirrad när jag lämnat en biosalong. Jag omfattar själv tanken på ett samhällskontrakt, vilket innebär att de som ingår i samhällsgemenskapen har både rättigheter och skyldigheter. Alltså menar jag att alla har en plikt att, utifrån sina förutsättningar, bidra till det gemensamma, genom att arbeta, betala skatt, föda och fostra barn, engagera sig i frivilligorganisationer och så vidare.

Tämligen ofta känner jag mig irriterad, för att inte säga indignerad, över människor som utnyttjar diverse rättigheter till max men i möjligaste mån undviker att bidra till samhället. Samtidigt försöker jag ständigt påminna mig själv om att människor har olika förutsättningar och förmågor. Framförallt försöker jag att aldrig glömma att alla människor har samma värde – oavsett hur mycket eller litet de bidrar mer – och därför också rätt till att bemötas med respekt.

Rønnow Klarlunds film är en besk kritik av ett högerpopulistiskt Danmark och retoriken är märkligt välbekant. Filmens förnumstiga tjänstemän och brutala förhörsledare har dykt upp i mitt medvetande allt oftare under de senaste månaderna. Givetvis skall man vara försiktig med att övertolka och dra förhastade slutsatser – men nog har klimatet hårdnat i Sverige.

Plötsligt är det legitimt att anse att människor som har svårt att klara vardagen får skylla sig själva, att sjuka och arbetslösa skall klara sig på existensminimum. Människor som redan är försvagade på grund av sjukdom tvingas underkasta sig förnedrande förhör av handläggare som tycks tro att lösningen handlar om att rycka upp sig.

Föraktet för de svaga har blivit rumsrent. Frågan är om vi har råd att låta föraktet för svaghet blomma. Kanske är det en samhällsekonomisk vinst att skära ner på diverse bidrag och tvinga människor att arbeta, men är den vinsten så stor att den uppväger förlusten av mänsklighet?