Karl IX var den yngste av Gustav Vasas fyra söner. Han stod följaktligen längst från makten. Normalt sett borde han ha varit chanslös, men en kombination av tillfälligheter och skicklig maktpolitik förde honom likväl till tronen.

Hans bana var emellertid grym och skoningslös. Enligt faderns testamente tilldelades han, i likhet med mellanbrodern Johan, vid arvskiftet ett hertigdöme. När den äldste brodern Erik XIV blev sinnessjuk togs tronen av Johan. Det var helt i överensstämmelse med arvföreningen av 1544.

När Johan III dog tillföll tronen hans son, den polske kungen Sigismund. Nu yppade sig emellertid en möjlighet för den målmedvetne hertigen. Sigismund var katolik och Sverige var protestantiskt. Genom en intensiv propaganda lyckades hertig Karl måla ut Sigismund som en fara för den protestantiska tron och i allians med riksdagens borgare och bönder manövrerade han successivt ut Sigismund. Det kostade naturligtvis en hel del blodspillan och ganska omfattande krigsföretag.

Hertig Karl marscherade trots hinder och svårigheter stadigt mot makten. Hans väg innebar en splittring av den svenska adeln och en desavouering av rådsaristokratin. När konflikterna tillspetsades tvekade han inte att gripa till de yttersta maktmedel som stod honom till buds. Han förtalade sina motståndare, grep till vapen och avrättade dem som stod i hans väg.

Efter ett slag vid Stångebro där han besegrade Sigismunds trupper och därmed stärkte sin ställning gjorde han i Linköping upp räkningen med motståndarna i riksrådet. På torget i Linköping företog han på tvivelaktiga grunder en blodig utrensning bland den del av adeln som fortfarande hyste sympatier för den rättmätige kungen Sigismund. Framstående representanter för adelssläkter som Banér, Brahe och Sparre, fördes till schavotten och halshöggs. Därmed var ett av de besvärligaste hindren för att erövra tronen undanröjt.

Det skulle emellertid krävas mer blod innan målet var nått, men även stor slughet. Hertig Karl manövrerande fram till den slutgiltiga tronbestigningen måste nödvändigtvis innebära en rad mycket små steg för att hans ambitioner inte skulle framstå som ren äregirighet och först 1603 kunde han bestiga tronen efter att ha, som det tycktes, böjt sig för ständernas envetna krav på att han skulle ikläda sig kronan.

Om denna slingrande väg till rikets högsta ämbete har Erik Peterson skrivet en både intressant och medryckande bok. Den ger en djup och detaljerad inblick i politikens villkor under denna brutala period i Sveriges historia. Ingenting lämnas obeaktat och möjligheter liksom hinder analyseras med stor omsorg och inträngande skarpsinne.

Det är ett moget verk som egendomligt nog skrivits av en mycket ung man, bara 22 år gammal. Den vetenskapliga noggrannheten är klanderfri, perspektivet stort och givande och den historiska överblicken över perioden imponerande. Språket och berättandet är elegant och lättläst. Den kritiska granskningen av tidigare forskning är övertygande. Läsaren kan inte annat än förundras över att en så förhållandevis ung man förmått skriva ett så moget, självständigt och reflekterande arbete över en period i svensk historia som ingalunda är lätt att genomtränga.

Vid avslutad läsning kan man inte underlåta att ägna en tanke åt vad kampen om makten betytt i vår historia. Den har ansetts värt varje offer och varje övergrepp. Intrigerna är som klippta och skurna ur Machiavellis furstespegel. Ingen av aktörerna i Vasasönernas blodiga uppgörelser har emellertid varit bekant med skriften. Det säger emellertid inte mer än att makten och striden om makten har sin egen logik. Den följer ett schema som ger sig självt och inte kräver att man inhämtat den gamle florentinarens hårdkokta råd.

Människan är uppenbarligen förmögen att av egen kraft uppfinna alla de ondskefulla handlingar som kan föra henne till det åtrådda målet.