I Helena Olssons debutdiktsamling ”Ekorrar Monolit You!” finns det både Lacostehjärtan och strokestarka skak. Här kan matsmältningsorgan sjunga visor och stenrösen pusta och skälla. Men också pratsoldater, Dumleklubbor, couscousängar och Gevaliafall befolkar och stakar ut diktens terräng. Framförallt är det en bok som innehåller femtionio utropstecken.

Så här lyder dikten ”Medan the moon exploded”:

Medan månen och änder

while she is

traintåget går i superspeed fart

sockerkantad tropical you

Fun!

Knattepinne GB

Man kan läsa nästan varje dikt i Helena Olssons bok som glädjefyllda små utrop eller smeksamma ekorrskutt ut mot en rörlig, ja, liksom sladdrig värld. Skillnaderna är lösa, flytande – mellan materialen, mellan djur och människa, hörsel och syn, kropp och tanke och språk och språk (flera dikter är, som i exemplet ovan, framtalade på en språkhybrid någonstans mellan engelska och svenska).

Jag tänker att det måste vara dikter omåttligt sköna att skriva, bara ge sig hän åt, som en keramik- eller akvarellkurs ungefär – betydelsefullt för deltagarna men inte nödvändigtvis resulterande i stor konst.

Vid en mycket ytlig genomläsning kan Olssons poetik påminna om Eva-Stina Byggmästars nittiotalspoesi med alla oväntade ordsammanställningar och starka vilja till besjälning av landskapet. Men det bråddjupa vansinne som gör Byggmästars lyriska språkkollapser så oumbärliga och existentiellt viktiga i samlingar som ”För upp en svan” eller ”Framåt i blått”, befinner sig Olssons dikter på milsvida avstånd ifrån. De ger sammantaget ett ganska slätt intryck.

Till deras styrka hör dock en sorts naiv vårdslöshet som gör att de lyckas muta in en plats där vad som helst kan infogas och betraktas. Eller som det låter i dikten ”Honey bunny”: ”pratade om allt fast fattade ingeeeen ti... iiiing”.