”Hon var inte ute och sprang på nätterna. Hon satt ju på sitt flickrum. Inte fattade jag att det kan hända sådana fruktansvärda saker då.”

De förtvivlade orden kommer från pappan till en tolvårig flicka som utnyttjats sexuellt av Atheer al Suhairy, också känd som Alexandramannen.

Det har gått nästan tre år sedan den då 29-årige al Suhairy anhölls i Malmö, misstänkt för att ha våldtagit en trettonåring och en fjortonåring. I den påföljande utredningen nystades den hittills största nätsexhärvan i Sverige upp.

Genom att gömma sig bakom täcknamnet ”Alexandra” och locka med löften om modelljobb och snabba pengar lyckades al Suhairy pressa minst 58 flickor att posera nakna och utföra olika typer av sexuella tjänster åt honom. Alla var unga, flera av dem under femton år. I april 2007 dömdes Suhairy till elva års fängelse och livstids utvisning för bland annat våldtäkt och sexuellt tvång.

Så långt rättsprocessen. Men hur gick det egentligen till? Hur kunde en till ytan alldaglig man som al Suhairy förgripa sig på så många flickor innan rättsväsendet hann ikapp honom?

Sydsvenskans reporter Katia Wagner har försökt besvara frågorna genom att skriva en bok om nätsexhärvan. Det är inte rättegången som står i fokus – åtalspunkterna betas av på några få uppslag – i stället har Wagner valt att djupintervjua sex av flickorna, liksom al Suhairy själv.

Boken om Alexandramannen hade kunnat bli en enkel berättelse om offer och förövare: på ena sidan de unga, oskyldiga flickorna, på andra sidan den känslokalle, beräknande Atheer al Suhairy.

Men Wagner når längre än så: genom att låta flickorna själva komma till tals lyckas hon beskriva skeendet ur deras perspektiv.

Resultatet är en omskakande skildring av sårbarhet, utsatthet och utnyttjande. Vissa stycken gör så ont att läsa att jag tvingas pausa och lägga boken ifrån mig.

För läsaren blir det snart plågsamt uppenbart att relationen mellan al Suhairy och hans offer byggt på noggrant kalkylerade bedrägerier.

Medan flickorna främst varit ute efter vänskap, ömhet, uppmärksamhet – och i vissa fall också pengar till kläder och mat – har al Suhairy oftast sett övergreppen som rena affärstransaktioner. Han har betalat och anser sig därmed ha den moraliska rätten på sin sida.

”Att de mått dåligt, att de känt sig billiga och smutsiga efteråt, visst, jag kan förstå det. Men ursäkta mig; de har ju horat. De har sålt ju sex. Det kan inte jag rå för.”

Samtidigt får man en förklaring till varför så många låtit sig snärjas. Som ”Alexandra” var al Suhairy en mästare på att bekräfta flickorna. Hon fanns där, lyssnade, småpratade, gav komplimanger.

När det avslöjades att ”Alexandra” och al Suhairy var en och samma person uppfattades det av en del som ett dubbelt övergrepp. De hade inte bara blivit brutalt utnyttjade, de hade också förlorat en vuxen vän.

Och sorgligt nog är det inte bara ”Alexandra” som har svikit. I efterordet levererar Katia Wagner en deprimerande insikt: ingen av flickorna har mött vuxna som de har kunnat diskutera sina upplevelser med.

”Inte i skolan, inte på fritiden, inte hemma, inte bland socialsekreterare och psykologer, inte bland rättsväsendet.”

När det gäller internet är kunskapsgapet mellan generationerna enormt. Föräldrarna verkar inte ens ha kunnat föreställa sig att barnen skulle använda sina datorer till sexchattande. Flera av flickorna beskriver hur de under rättsprocessen tvingats lägga tid och kraft på att förklara rena självklarheter: hur man chattar, hur en webbkamera fungerar. När vuxenvärlden uppvisar ett sådant påfallande ointresse för de ungas vardag är det inte konstigt att förtroendet för de vuxna sviktar.

Jag skulle vilja sätta Katia Wagners bok i händerna på varenda tonårsförälder, grundskollärare och socialsekreterare.

Det är enkelt att moralisera och fördöma, att ropa efter ökat beskydd och starkare lagstiftning – betydligt svårare att förstå. Men det är bara genom att fler vuxna gör som Wagner – tar sig tid att fråga, lyssna och försöka begripa – som Alexandramannens efterföljare kan hejdas.