För så är det faktiskt. Mycket av det dagliga nyhetsflödet handlar visserligen om olika nyanser av livets svärta, men på det hela taget kryllar det av solskenshistorier i svenska medier. Nyföretagande, resor, hemmahos, aktieklipp, Carola, husdjur, fotboll...

En innehållsligt mer relevant fråga till oss journalister borde vara: Varför ställer invandrare till med så mycket otyg?

Tyvärr ställs just den frågan allt oftare och av allt fler, och en del av ansvaret faller tungt på medierna. När människor med annan etnisk bakgrund än svensk väl hamnar i tidningar och tv är det överväldigande ofta som objekt i negativa sammanhang: arbetslöshet, terrorism, ungdomsbrottslighet, segregation, stökiga klassrum.

Och fotboll.

”Sanningens många nyanser”, skriven av de erfarna journalisterna Behrang Kianzad och Lasse Sandström, är tänkt som en handbok för alla som tröttnat och vill göra något åt detta den svenska mediebranschens kanske allvarligaste problem.

Tipsen kommer utifrån, från mediefolk i Holland, Storbritannien, Tyskland och Kanada där ”självbelåtenheten är mindre och insikten om de egna bristerna större” än i Sverige. På den brittiska dagstidningen Leicester Mercury har man till exempel en egen databas med fakta om olika trosinriktningar. Man har särskilda mångfaldsreportrar och flera av tidningens chefer har varit på kurs i stadens moskéer.

I Sverige används ordet ”invandrare” fortfarande som en benämning på... ja, vad? Kianzad/Sandström kallar det för ”det magiska lapptäcke som aldrig nöts ut” – ett ord som buntar ihop en ”högst komplex och differentierad grupp människor vars enda gemensamma nämnare är att de eller deras föräldrar vid något tillfälle emigrerat till Sverige.”

Dessutom har det starkt negativa konnotationer (invandrargäng, invandrarförort etcetera), som är svåra att bortse från.

På Leicester Mercury använder man termen ”mångetniska medborgare”. Och den tyska tidskriften Die Zeit talar hellre om ”migranter” än om ”utlänningar” eftersom samhällsdebattens politiska fokus har flyttats från etniska bakgrunder till invandringen som sådan.

I Holland har det offentliga samtalet bytt ord genom åren, från ”färgade människor” (sent 70-tal), via ”ursprungsbefolkningen” (80-talet) och ”kulturell mångfald” (90-talet), till ”islam” (i dag).

I tidningarnas styrelserum är mångfaldsjournalistiken givetvis ett rent affärsbeslut. Man tjänar helt enkelt pengar på att låta medierna återspegla landets demografi och göra innehållet relevant för fler grupper.

Samtidigt är de utländska reportrarnas intresse genuint. I sina svar på Kianzads/Sandströms frågor återkommer de gång på gång till läsarna, lyssnarna och tittarna. Det är där – i konsumenternas liv och vardag – som formerna för framtidens journalistik måste sökas.

För att vara en handbok för svenska journalister innehåller ”Sanningens många nyanser” dock alldeles för få svenska exempel. Landskronapostens artiklar om ”kriminella invandrargäng” 2005 och Sydsvenskans ”Haram – Förbjudet i islams namn” 2006 är två bra utgångspunkter för diskussioner om strukturell diskriminering och stereotypisering. Tyvärr slarvar Kianzad/Sandström bort detta i en allt för svepande kritik och en märklig know-it-all-attityd. Att bara avfärda artiklarna som antiteser till mångfaldsjournalistik känns omotiverat och lite för enkelt.

Borde de bara skriva positiva saker? Nej, gudbevars. Men de kunde gott ha släppt fram någon ljusglimt i det svenska mediemörkret. Inte minst eftersom journalister är ett egotrippat och bekräftelsetörstande släkte. Ett uns strategiskt beröm mitt i alltihop är inte fel om man vill få svenska journalister att vakna, lukta på kaffet och fatta att världen har blivit global.