I en av novellerna i ”Insekt”, den enda av Claire Castillons böcker som tidigare översatts till svenska, injicerar en mamma sin dotter med avföring, för att på detta sätt kunna behålla henne hos sig.

Liknande, förvridna uttryck för kärlek och beroende återkommer i den nu översatta novellsamlingen ”Man kan inte hindra ett litet hjärta från att älska”. Också här rör det sig om olika typer av överträdelser. Hur nära relationer bjuder in till dem, gör dem möjliga.

Medan ”Insekt” fokuserade relationen mellan mor och dotter, är det parförhållanden som står i centrum i den nya samlingen. Här finns mannen som bestämmer sig för att sticka ut ögonen på sig själv för att behaga sin svartsjuka maka. Här finns också kvinnan som misstänker sin man för att förgripa sig på den gemensamma dottern, och som då hon blir varse den verkliga, helt oskyldiga anledningen till familjemedlemmarnas smusslande, står ensam med insikten att hon är en som skulle välja att titta åt andra hållet.

Även om novellerna i ”Man kan inte hindra ett litet hjärta från att älska” som helhet är klumpigare och mindre subtila än de i ”Insekt”, så finns även här tillfällen då det både bränner till och oroar. Jag kommer att tänka på talesättet ”Den man älskar agar man”. Castillon pekar i sina starkaste texter på något liknande; Att det inte är i förhållandet till människor vi inte känner eller bryr oss om som de värsta överträdelserna sker. Snarare är det i relationer där respekten för den andre gradvis, nästan omärkligt har monterats ned och ersatts med en smetig röra av känslor – frustration, klaustrofobi och ömsesidigt beroende – som vi gör oss som mest skyldiga.