Mordet på Fadime Sahindal, som mördades av sin far i Uppsala 2002, var en ögonöppnare. Kanske inte så mycket för begreppet hedersmord. Det hamnade förvisso på toppen av debattagendan, men hade redan startat sin karriär.

Väckningen handlade snarast om att nya idéer, som bubblat omkring strax utanför den breda samhällsdebattens huvudfåra, tog plats och tolkade händelsen på sätt som ställde invanda perspektiv på ända.

De mest typiska tolkningarna av mordet tog familjens bakgrund som utgångspunkt, och hävdade att deras rötter rättfärdigade mordet. Mordet blev därför en kulturellt och religiöst betingad händelse, en trygg och bekväm tolkning för det etniskt svenska majoritetssamhället; det är ”de andra” som håller på med sådant. Det var just den här trygghetsballongen som den dåvarande vänsterledaren Gudrun Schyman, bland andra, kastade häftstift mot.

Mordet på Fadime, i likhet med den rad av kvinnomord, som sker bland etniska svenskar varje år, handlar ytterst om kvinnornas systematiska underordning snarare än om kultur eller religion, hävdade de. Budskapet var tydligt men obekvämt: Det handlade helt plösligt om ”oss” också. De notoriskt ”goda” kan visst vara ”onda”.

Det finns släktskap mellan de här analyserna av mordet på Fadime och de idéer som den Malmöbaserade, danska medieforskaren Rikke Andreassen presenterar i boken ”Der er et yndigt land: Medier, minoriteter og danskhed”. Andreassen analyserar bilderna av minoriteter i danska nyheter, över drygt trettio år, men håller ett särskilt öga på hur rapporteringen iscensätter manligt och kvinnligt. Dessutom är hon intresserad av hur bilderna av minoriteterna – ”de andra” – både medvetet och omedvetet hänvisar till ett latent, förment normalt, danskt ”oss”.

Rikke Andreassen bygger sin analys runt tre framträdande och frekventa nyhetsberättelser om minoriteter i Danmark: De många nyheterna om den förtryckta invandrarkvinnan, diskussionen kring huvudduken, och så dem om att unga män i minoritetsgrupper är sexuellt aggressiva. Analyserna vänder på stenar och bråkar med invanda tankemönster, om vad som är typiskt danskt och typiskt för minoriteter, och om vad som är manligt respektive kvinnligt inom de båda kategorierna.

Andreassens analys av nyhetsmediernas berättelser blir särskilt illustrativ när hon låter dem brytas mot andra källor. Mediebilderna av minoriteter föreslår att tvångsäktenskap är vanliga. Statistiken säger: ”Nej, det är inte så vanligt.”

Nyheterna beskriver muslimska kvinnors kläder som förtryck. ”Nej, det är en befrielse att slippa den manliga, sexualiserande blicken”, säger intervjuade kvinnor.

Och medierapporteringen säger att etniska minoriteter är överrepresenterade bland våldtäktsmän. ”Bara på marginalen”, säger statistiken, åtminstone om man väger in andra relevanta faktorer, som minoritetsgruppernas ålder, utbildningsnivå och sociala utanförskap.

Nyheternas stereotyper är viktiga. Utifrån dem skapas negativa bilder av ”de andra”. Samtidigt fungerar de som en boost för den danska självförståelsen. Danska kvinnor är självständiga, de får klä (av) sig som de vill, medan männen är jämställdhetens hjältar.

Allra högst upp i den latenta hierarki som Rikke Andreassens analys skulpterar fram står – förstås – den (röd)vite, danske mannen. Jag tror tyvärr inte för en sekund att det ser särskilt mycket bättre ut på vår sida sundet. Den tydligaste skillnaden är nog helt enkelt att mannen på toppen är gul och blå.