På en tågstation i norra Paris arbetar en ung, namnlös kvinna med att ropa ut tågens avgångs- och ankomsttider.

Hon har inget umgänge vid sidan om arbetet, inga egentliga vänner.

Mellan arbetspassen rör hon sig genom staden, ensam och håglös, träffar okända män på barer, låter dem ta henne med hem till sig. Hela tiden väntar hon på någon, en annan man, gift med den änglalika Ange, med vilken hon inte kan eller ens försöker att konkurrera.

Han i sin tur närmar sig henne som man närmar sig platsen för en olycka. Med en närmast skamsen nyfikenhet på detta som så avviker från det normala, från tillvarons invandhet, men samtidigt med båda fötterna kvar på trottoaren, upprätthållande ett betryggande säkerhetsavstånd. De börjar träffas. Påbörjar något. De dricker kaffe, låter händerna, blickarna snudda vid varandra över cafébordet.

Hon hänger upp hela sitt liv på dessa möten, övertygad om att han är den enda som kan rädda henne från sig själv, från den mörka hemlighet hon bär på; att under barndomen ha blivit sexuellt utnyttjad av en äldre manlig släkting. Bara en gång ligger de med varandra, innan allting oundvikligen faller ur deras, framförallt hennes, händer.

”Utrop” är en helt och hållet fruktansvärd roman. Lömsk och obönhörlig i sättet på vilket den sakta men säkert griper tag och tvingar läsaren att bevittna sönderfallet, denna totala identitetsupplösning hos en kvinna vars utsatthet, ensamhet och anonymitet är omöjlig att värja sig mot, och som hela tiden förstärks av stadens smutsiga, kantigt hårda miljöer och brus.

Jag kommer att tänka på Cassavetesfilmen ”En kvinna under påverkan”; en annan, lika skoningslös skildring av ensamhet och mentalt sammanbrott. Den unga kvinnan i ”Utrop” är ingen Gena Rowlands. Det fruktansvärda, oerhörda i ”Utrop”, bygger istället på hennes anonymitet, hennes utbytbarhet. Hon är någon som skulle kunna försvinna från en dag till nästa utan att någon skulle lägga märke till det. Men obönhörligheten med vilken man som åskådare tvingas närma sig det mentala haveriet är densamma som i filmen. Den är skoningslös.

Céline Curiol slog igenom stort då ”Utrop” gavs ut i Frankrike 2005. Man skulle förmodligen kunna kalla boken för en generationsroman, om det inte vore en så futtig och intetsägande beskrivning.

Det är hur som helst en välgärning av det lilla Helsingborgsbaserade förlaget Sekwa att ge ut den här typen av samtida fransk skönlitteratur. Att de stora förlagen samtidigt väljer att inte göra det är faktiskt ingenting annat än ren och skär skam.