Det är nu trettio år sedan den norske fredsforskaren Johan Galtung glatt utropade att framtiden hörde Asien till, och då framför allt Kina. Kanske kunde även gamla industriländer som USA, Japan och Australien få del av den ekonomiska makten, de befann sig ju trots allt i det Stilla havsområde som skulle komma att dominera. Och Galtung verkade få rätt när staterna runt Stilla havet började samarbeta i Asia Pacific Economic Cooperation, APEC.

Men en så radikal förskjutning av makt till Asiens fördel har ännu inte ägt rum, även framgångsrika länder som Kina och Indien står för en betydligt mindre del av världens ekonomi än av dess befolkning, det gäller både produktion och export.

Fast ändå har den glädjande snabba utvecklingen i Asien under de senaste årtiondena inneburit att hundratals miljoner människor lyfts ur den mest förtryckande fattigdom. Samtidigt har den obalans som rått i världen – ekonomiskt, politiskt, militärt – minskat något.

Det är denna nyfunna ekonomiska styrka som givit Kina och Indien, tillsammans med Brasilien och Sydafrika, tillräckligt med muskler och självkänsla för att ifrågasätta USA:s och EU:s dominans när det gäller spelreglerna för internationell handel och världsordningen i stort. Kriser för globala institutioner som Världshandelsorganisationen och Internationella valutafonden är ur det perspektivet att välkomna, den gamla ordningen måste ersättas av en ny.

Så ser inte den tyske journalisten Gabor Steingart på världen, han är vettskrämd inför en utveckling som hotar den gamla världens välfärd. I ”Välståndskriget” varnar han för den offensiv som Kina och Indien inlett mot Europa. Steingart har de militära glasögonen på: det pågår ett krig mellan Asien och Europa, aggressiva asiatiska angriparstater går till anfall, Europa tvingas först till reträtt, sedan på fall, ja själva världsfreden är i fara när Asien nu militariseras.

Det ligger en del i Steingarts bild: Kina har förvandlats till världens fabrik, och Indien har blivit en av världens främsta leverantörer av high tech-lösningar och mjukvara till informationsindustrin. Men sedan går han fel och menar att det sker på Europas bekostnad, här sover man medan upprustning pågår på annan plats.

Bakom denna ensidiga och överdrivna hotbild ligger en framtidsstudie från finansfirman Goldman Sachs, där tillväxten i Brasilien, Ryssland, Indien och Kina (de så kallade BRIC-länderna) skrivs fram till 2050. Prognosen pekade på en alldeles fantastisk utveckling, BRIC-gruppen blev den dominerande ekonomiska makten i världen. Den bygger på en dröm om ständig tillväxt som inte hindras av något, vare sig miljökonsekvenser eller finansiella kriser. Samtidigt förvandlas den gamla världen, Europa och USA, till andra rangens ekonomier.

Men trendframskrivningar över femtio år är inte särskilt trovärdiga, ens som hotbild. Vad vi i stället ser är en omgruppering av produktionen i den globala ekonomin som till att börja med drivs av efterfrågan från den gamla världen: det är för oss Kinas fabriker producerar och Indiens tekniker arbetar. Men inte bara: redan har såväl Kina som Indien blivit globala aktörer av egen kraft, med investeringar i mängd i såväl Syd – bland annat handlar det om att säkra råvaror och olja – som Nord. Kina är redan en viktig investerare i USA och blir så mer och mer även i Europa.

Utvecklingen är därmed inget nollsummespel, Kinas vinst är inte Europas förlust. Det växande välståndet i Kina och Indien innebär att europeiska och amerikanska varor finner nya köpare, dagens arbetare är morgondagens konsumenter.

Samtidigt kommer Kina snart att förlora några av sina konkurrensfördelar, de låga lönerna, den lydiga arbetskraften, den hänsynslösa exploateringen av miljön, allt detta kommer att förvandlas när inhemska krav på demokrati, välstånd och en rimlig fördelning av tillväxtens frukter tvingar sig på Kina. Här kan Europa och USA bidra genom att ställa krav på respekt för mänskliga rättigheter och miljö, Kinas fabriker måste följa regler för etiskt företagande, så kallad Corporate Social Responsibility – vilket bidrar till en långsammare och mer anständig utveckling än den vi sett hittills. Därmed blir också Kinas utveckling mindre hotfull för den gamla världen.

Men det ser inte Steingart, han vill att EU tillsammans med USA ska införa en social protektionism, lägga på avgifter som motsvarar de sociala säkerhetssystem som belastar de europeiska företagen, konkurrens på lika villkor. I annat fall hotas Europa av arbetslöshet, den sociala välfärden kommer att avvecklas, miljölagstiftningen luckras upp, alla de landvinningar Europas medborgare vant sig vid kommer att försvinna. Europa begår självmord av pur dödsskräck. Så talar den som vill mobilisera till kamp.

Och mycket riktigt: Den som vill fred måste förbereda sig på krig, påstår Steingart, och låter som något ur Europas otäcka förflutna. Men Kinas ledare är smartare än så, de vill till varje pris undgå ett handelskrig. De har redan infört en straffavgift på den egna exporten för att minska sin egen konkurrenskraft och lugna européer och amerikaner, och jag skulle tro att de till och med är beredda att skriva upp valutan (ett återkommande krav från USA för att fördyra kinesiska varor jorden runt).

Och skulle inte det räcka för att lugna de krigiska krafterna i EU och USA har Kina ett ess i ärmen: Kina sitter på världens största penningreserv, bland annat amerikanska statspapper. Det betyder att Kina är en av de viktigaste finansiärerna av USA:s krig i Irak, vilket ger ett starkt förhandlingsläge.

En framsynt kinesisk politik kan därmed avvärja hot om sanktioner och protektionism. Och då får Steingart fel med sina krigiska bilder, men rätt i att 2000-talet nog tillhör Asien. Det är verkligen på tiden.