Mitt i livet flyttar Pontus Herin till Tensta. Han är 36 år, journalist för bland annat Veckans Affärer och uppvuxen i vackra Djursholm. Frun Charlotte och lilla Elliot är hans reskamrater.

Familjen har inga bekymmer att köpa en bostadsrätt. Man stannar i ett och ett halvt år. Motiven till flytten är flera. För Herin är det både ett privat äventyr – möjligen en fyrtioårskris, säger han – och ett slags politiskt och journalistiskt experiment. Ordet upptäcktsfärd förekommer.

Författaren är medveten om det orättvisa i upplägget. Det vill säga hans ekonomiska och sociala överläge gentemot de minoriteter han ger sig uppdrag att undersöka. På samtida manér gör han en poäng av att skriva ut sin inskränkthet. Han har i hemlighet kunnat tänka att invandrare som ”fått en chans i Sverige” och som begår grova brott ”borde visas ut”. Nu uppsöker han Centrum mot rasism för att förhöra sig om huruvida dessa hans tankar är rasistiska, ”ungefär som en deprimerad behöver träffa en terapeut”.

Det är, tror jag, en tidstypisk strategi. Radioprogrammet ”Ring P1” var en gång en ventil i marginalen. I och med bland annat bloggosfären är den typ av ”uppriktighet” som programmet ger utlopp för snarare norm. Vissa delar av Pontus Herins dagbok från Tensta har karaktären av ett Ring P1-samtal, dessa passager sträcker sig från komiska till obehagliga.

Frankheten i hans rapportering vilar på övertygelsen att ett samhälle tjänar på redovisning, även om det som redovisas inte betraktas som rumsrent. Han är en rondellhund från Djursholm, kan man säga. Och han återkommer i boken till uppfattningen att Sverigedemokraterna kommer att växa om vi inte får en mer öppen diskussion kring invandrare och invandring i Sverige. Och politiker måste våga säga det som är ”så uppenbart för alla”, enligt författaren, att vissa brott, så som aga, har med kultur att göra.

Pontus Herin är ingen stor analytiker, trots erfarenhet från en kvalificerad specialtidskrift som Veckans Affärer. Begrepp som strukturell rasism och assimilering avfärdar han som akademisk rotvältska. Här vill han istället kavla upp ärmarna och tala klartext. Om det nu tisslas i förorten om att Tenstas somalier vanvårdar svenska åldringar, varför då inte undersöka saken?

Somalierna, det finns kring 30 000 i Sverige, följs av de vanliga ryktena om slapphet, tjuvaktighet och drogberoende. Ena sekunden avfärdar Herin ryktena som fördomar. Andra sekunden gör han några lediga reflektioner kring somaliernas särart, Somalias karaktär av klanvälde med nomadkultur. I några av sina uppriktiga utfall, riktade mot bland annat ”de horder av somaliska män som fördriver tiden på parkbänkarna i Tensta centrum”, eller mot somaliska kvinnor i slöja, kan författaren utbrista: ”Ni är i Sverige nu, anpassa er för tusan.”

I de passagerna personifierar Pontus Herin den inställning som de flesta svenskar tycks ha gentemot invandrare. Enligt en attitydundersökning som boken refererar har 84 procent svenskarna ”positiva erfarenheter” av invandrare. Men en majoritet tycker ändå att utlänningar bör få lämna landet om de begår brott och 82 procent anser att invandrare har en skyldighet att anpassa sig till vårt lands vanor. Det är milt uttryckt ett villkorat välkomnande, som författaren då och då tycks ställa sig bakom.

Själv minoritet i Tensta sörjer Pontus Herin gemensamma referenser på dagis. Han vill att Elliot ska ha några kompisar som förstår innebörden av Skrållanfilmer eller Bolibompa. Man undrar hur han skulle ha klarat sig i Somalia.