Den litterära dagboken är en särskild genre som lever i kraft av sin intima autenticitet. Ändå kan den se ut på vitt skilda sätt, från Anne Franks vittnesdokument till den medvetet litterära som Olof Lagercrantz. Dagboken kan vara vittomfamnade, encyklopedisk, skarp och rasande som Witold Gombrowiczs eller drastisk och poetisk som Gabriela Melinescus.

När Lars Norén nu ger ut sina dagböcker gör han det med en lång tradition i ryggen, en tradition där vi förväntar oss att möta ett autentiskt jag, ett tidsvittne. Och det gör läsaren – på 1 672 sidor. Lars Noréns ”En dramatikers dagbok” är både vittnande och rasande, renskalad och encyklopedisk, drastisk och nertonad, genomblåst av människor och ytterligt ensam, personlig och allmängiltig, formlös och formmedveten, oceaniskt uppslukande och lätt som ett duggregn, direkt och paradoxal.

Den franske författaren Le Clézio sade en gång att han ville läsa böcker där man kände hur det var att vara människa. ”En dramatikers dagbok” är tveklöst en sådan bok. Och låt mig säga det med en gång, den är den mest omskakande läsupplevelse jag haft på kanske ett decennium. Det är en av dessa böcker som bränner i en som en svetslåga och som ropar till en likt en diktrad av Rilke ”Du måste ändra ditt liv”.

Lars Noréns femåriga dagbok börjar i augusti 2000. Han beskriver lika noggrant sitt arbete som regissör, som hur han går och handlar sushi. Han skriver om en smärtsam skilsmässa och om städning, han skriver om ny förälskelse och om tandvärk, om livet i Berlin, Gotland, Stockholm och Paris, om barnen och om allt det vi brukar kalla mellanrum i livet.

Dagboken inleds med repetitioner av ”Om detta är en människa”, Primo Levis Auschwitzskildring som äger rum ungefär ett år efter uppsättningen av den kontroversiella pjäsen ”7:3”, där fångar med nazistiska åsikter uppträdde på scen. När en av dessa under en permission begick rån och två polismän dödades i Malexander gick det massmediala drevet mot Lars Norén. Från att ha varit en kanoniserad storhet blev han i ett slag omstridd, hårt kritiserad och på sina håll även bespottad i en rasande längtan efter en syndabock.

En nära vän begravs i öppningsscenen, samtidigt som Lars Noréns tid som mediegunstling är lika död och begraven. Ur denna position tar den svarta dagboken form. Här når vreden över delar av Kultur-Sverige sin kulmen. Det är ledande maktstrukturer som angrips, främst de positioner som innehas av Dagens Nyheters och Expressens kulturredaktioner.

Det är en rasande kritik som går långt utöver enskilda personer, angreppspunkterna är fenomen som maktfullkomlig arrogans och räddhågad flockmentalitet. Inom detta (medelklass)reservat frodas konsensus och en moralistisk besserwisseranda där man samtidigt räds verklig komplikation, verklig svärta.

Jag ser dessa angrepp som Noréns sätt att slå sig fri, att definiera den egna outsiderpositionen, att freda sin plats för skrivandet som fötts ur en rebellisk utanförpostion:

”Jag känner inte att jag behöver upprättas. Jag vill inte ha det. Jag vill inte in i någon värme. Jag vill befinna mig där jag är.”

Trots att Lars Norén gjort uppbrottet till en av sitt författarskaps förutsättningar finns en märklig kontinuitet i hans verk. Detta väldiga dagboksflöde har frändskap med den tidiga poesins oavlåtlighet och det dagboksjag som finns i hans tidiga poesi. Dagbokens Norénjag framstår inte som en kulturell konstruktion, eller ett relativiserat postmodernt lekjag, utan framtonar som ett starkt existentialistiskt jag med botten i Sartres existentialism – där valet och ansvaret är avgörande ledord och där varje människa skapar sitt liv varje timme:

”Vad kan jag göra med den här dagboken. Boken är jag. Jag är boken. Men bara på det sätt jag ser mig när jag skriver den.”

Redan i Noréns lyriska dagböcker mötte vi en avdramatiserad form av författaren, en vanlighet som levde sida vid sida med förtvivlan, nakenhet, uppror och uppbrott. ”En dramatikers dagbok” har samma antiestetiska estetik, där det faktiskt vardagliga konstlöst registreras:

”Jag vill inte skriva om känslor och tankar. Jag vill anteckna fakta och data på ett så renskalat språk som möjligt, ett språk som är som en rengnagd, renskrapad bröstkorg, ett revbensspjäll som hungriga djur slitit allt kött ifrån. Fast jag oavbrutet skriver om mig själv och det jag minns från min värld är jag inte intresserad av mitt jag. Jag försöker beskriva det instrument som jag är.”

Sida vid sida kan öar av poesi uppkomma, plötsligt inbrytande:

”Äppelträdet som bara är en ruin med ett avbrutet torn, en liten Gedächtniskirche blommar fantastiskt. En liten överlevnad.”

I detta oceaniska, ickehierarkiska skrivande kan Norén erinra både om den Göran Sonnevi som skrev ”Oceanen”, men kanske ännu hellre om Gunnar Ekelöf, där "Strountes" korsas med "Non Serviam". Efter hand blir en alltmer stegrad dramaturgisk kurva synlig i texten, som mycket väl låter sig läsas som en roman. Inledningens vrede övergår i en omprövande och sökande attityd, där skrivandet och kärleken innebär de fasta punkterna. Vad har jag för rätt att döma honom? frågar sig författaren när han erinrar sig tidigare hårda ord. Även om Norén avvisar all religion förstår han dess utgångspunkter, dess frågor:

”Vi har ibland placerat Guds blick inom oss. Den ser när vi handlar fel mot oss själva och mot andra. Liksom en moder kan den inte ingripa och hjälpa. Den kan inte förändra något.”

Lars Noréns text med sin exakta, torra saklighet får efterhand en närmast hypnotisk och förhäxande verkan, som en text som injiceras rakt in i venerna i en maximalistisk ordväv som arbetar med minimalistiska medel. Denna text blir allt mer omskakande i sin vardaglighet, i sin kamp för att upprätta och upprätthålla mänskliga relationer, i sin kärlekslängtan, i sitt frihetsbegär.

Allteftersom läsningen fortskrider träder Lars Norén mer och mer i bakgrunden och boken får en allmängiltighet – dagboksförfattaren som skriver om sitt liv blir en av alla de oräkneliga människor som lever och har levat. Han visar oss tyngden av ett enda enskilt allmänt liv, och vi känner hur tyngden av detta enda liv multipliceras med alla människors liv tills man känner den tyngd jordklotet har att uthärda.

Hans strider och förälskelser avindivudaliseras, han blottlägger vår förtvivlan i kärlekssökandet, vår oerhörda sårbarhet, vårt mod och vår rädsla, vår fattigdom och vår storhet.

Efter avslutad läsning är det svårt att ha några åsikter om den, inte mer åsikter än man kan ha om ett storslaget musikstycke som Bachs Matteuspassion. Noréns dagbok må vara svart, men den lyser, den är en hymn och ett rekviem där träden har blivit vackra av sig själva, utan Guds hjälp, i en text som trots sin dokumentära konstlöshet är bland det vackraste jag har läst och som ger mig en känsla av befrielse och andakt.

”En dramatikers dagbok” ställer uppfordrande frågor, inte först om Kultur-Sverige, inte främst om Lars Norén, utan först och främst om dig själv och ditt eget liv.