”Våldtäkt ska inte ha sista ordet om vem du är” säger Katrine Kielos. Det håller jag med henne om. Det tål att sägas om och om och om igen. Identiteten som våldtagen kvinna har en tendens att klibba fast, att skymma andra identiteter – inte framförallt i de egna ögonen, utan i andras.

På något perverst sätt tycks det vara mer intressant för andra än för den våldtagna att hon är just våldtagen (även om våldtäkten ägde rum för tjugo år sedan). Sedan jag, för snart fem år sedan, skrev en artikel baserad på min egen erfarenhet av att vara just en våldtagen kvinna är det ytterst få journalister som förmår undvika detta pikanta ämne när det skall intervjuas. Som om det var det viktigaste som hänt mig. Som om det präglat mitt sätt att tänka mer än hela min forskarutbildning, typ.

Kielos tes är att vi lever i en kultur som konstruerar kvinnan som ”våldtäktsbar”. Att vara våldtäktsbar tycks innebära att ständigt vara medveten om risken, att vara beredd, att vara passiv och väntande. Denna våldtäktspotentiell definierar med andra ord kvinnan oavsett om hon är våldtagen eller inte. Denna tes försöker Kielos leda i bevis med en del feministisk teori, en del (vänster)ideologi och några rejäla nypor spekulation.

Kielos är inte någon obegåvad författare – tvärtom – men det är minst sagt vanskligt att bygga en politisk teori på fiktiv grund. Boken inleds med en känsloladdad beskrivning av en våldtäkt utifrån den våldtagna kvinnans perspektiv. Hennes reflektioner och upplevelser, det vill säga Kielos spekulationer kring vad en våldtagen kvinna bör känna och uppleva, varvas med teoretiska kapitel som behandlar teman som ”våld och sex”, ”skuld och smärta”, ”samtycke och lust”.

Bokens inledande berättelse om ”våldtäkten” (enligt den våldtagna ”den mest meningsfulla upplevelse jag någonsin varit med om”) är utstuderat otäck. Det är en otäck berättelse om en ung kvinnas underläge och passivitet, om mannens våld och aggressivitet.

Den är otäck på flera plan: Kielos skriver i jagform och för läsaren är det otydligt om hon beskriver en autentisk eller en fiktiv berättelse. Det spelar faktiskt roll eftersom Kielos bygger sin tes på den ”insikt” som den våldtagna drabbas av: ”Jag är så fruktansvärt bra på att bli våldtagen”. Om det nu verkligen var Kielos egen berättelse, om hon verkligen legat där i en städskrubb på knä med en kuk brutalt inkörd mellan benen och tyckt att hon var ”fruktansvärt bra på att bli våldtagen” – so be it. I så fall hade det i alla fall funnits en kvinna som tycker att hon är bra på att bli våldtagen – och även om en enda kvinna är ett synnerligen klent empiriskt underlag att bygga en teori på så är det ändå något.

Nej, berättelsen är inte självupplevd utan fiktiv. Katrine Kielos har inte blivit våldtagen, men hon vill väldigt gärna göra sig till språkrör för oss som är våldtagna. Hon vill gärna berätta om de insikter vi alla fall borde ha – det där om att vara bra på att bli våldtagna. Kielos behöver nämligen oss och våra våldtäkter, men hon har inte bemödat sig om att intervjua några våldtagna kvinnor (måhända på grund av risken för att våra berättelser inte illustrerar hennes teori lika galant).

Det är många som slåss om oss våldtagna, som vill använda våldet mot oss i sina egna syften, till exempel för att hävda att den ”patriarkala” kultur vi lever i ”konstruerar kvinnan som våldtäktsbar”. Kielos ser inte individen för alla strukturer, gör kvinnan precis så maktlös som hon hävdar att hon inte vill, beskriver henne som ett viljelöst objekt som låter saker ”hända” istället för att agera och fatta egna beslut. Identiteten som våldtagen blir, trots Kielos föresatser, den enda giltiga.

Jag har aldrig tänkt tanken att jag är ”bra” på att bli våldtagen. Jag har inte talat med en enda våldtagen kvinna som sagt att hon tycker att hon är ”bra” på att bli våldtagen – och, tro mig, jag har haft kontakt med många våldtagna kvinnor.

Jag har alltid varit ytterst tveksam till idén om att offer har tolkningsföreträde och menar inte att jag har rätt i kraft av min erfarenhet – men Kielos angreppssätt, att ge ett fiktivt offer tolkningsföreträde, är något av det mer magstarka jag har läst.