1840 försvinner en kristen munk och hans tjänare spårlöst i Damaskus och den franske konsuln får i uppdrag att utreda mysteriet. Han finner i en skandalös utredning att stadens judar dödat de två kristna männen för att ta deras blod, medeltida föreställningar om ritualmord dammades av och presenterades som fakta. Tortyr tillgreps för att tvinga fram erkännanden från framträdande representanter för den judiska församlingen i Damaskus, och fler människor mördades.

Fallet väckte stor uppmärksamhet över hela Europa, och brittiska och österrikiska diplomater intervenerade så småningom, vilket ledde till att saken lades ner, dock utan att de anklagade judarna frikändes. De två försvunna återfanns aldrig.

Damaskusaffären pekar både framåt och bakåt: bakåt mot den franska antisemitismen som fram till nazismen var starkast i Västeuropa. Och framåt mot den sionistiska rörelse som skulle se en judisk stat som den enda lösningen på det eviga hatet.

Affären bekräftar också att judehat inte alltid går att binda till objektiva eller ens begripliga skäl. Det behövs inte ens särskilt många judar för att hatet ska komma upp till ytan; som Ola Larsmo påpekar i sin efterskrift var det rädsla för ännu icke existerande judar som fick Sverige att be Nazityskland om att stämpla ett ”J” i tyska judars pass.

Det går dock att dra en snygg linje genom antisemitismens historia, där olika argument följer på varandra. Det börjar med den kristna föreställningen om judarna som gudsmördare, fortsätter med den ekonomiska antisemitismen där judarna är utsugare, för att sluta med den ”moderna” där judarna representanter allt som är ont och depraverat, från staden och sexualiteten till kosmopolitismen. Och alltid är det ”judarna” i bestämd form, en kollektiv skuldbeläggning där alla görs ansvariga för handlingar som enskilda inte ens begått.

Märkligt nog gör även ”Judehatets svarta bok” sig skyldig till sådan kollektiv benämning, på var och varannan sida talas om ”judarna” vilket ställer såväl författarna som läsarna utanför den gruppen. Judarna, de andra, de är inte som vi.

Det finns absurt många förklaringar till varför judar pekas ut och isoleras, förföljs och mördas. Om judarna är rika och mäktiga, väl integrerade och synliga i kulturliv och offentligheten, leder det till en ”förståelig” antisemitism, som i Tyskland och Österrike. Är de bankirer och rika företagsledare, som i Frankrike, hatas de både av vänster och höger. Skulle judarna vara fattiga och eländiga, som i Ukraina och Ryssland, leder det förstås till pogromer. Är de många, som i Polen och Rumänien, eller få som i Norge och Sverige, söker de integration eller håller de sig för sig själva, talar de jiddisch eller erövrar de värdfolkets språk och gör det till sitt eget, sticker de ut och är kaxiga eller försöker de försvinna och anpassa sig – vad som helst duger för att mobilisera judehat.

Det är svårt att inte dra slutsatsen att här finns ett evigt hat, även om författarna uttryckligen vänder sig mot den tanken. Men Damaskusaffären tillsammans med Dreyfusaffären femtio år senare övertygade den väl integrerade österrikiske journalisten Theodor Herzl om att en jude inte kan leva ett anständigt liv i Europa. Herzl organiserade den första sionistkonferensen i Basel 1897, och blott femtioett år senare föds staten Israel.

Därmed får vi en fjärde källa för judehat, antisionismen. Och det är kanske den som idag är den viktigaste när det gäller anständig antisemitism, om uttrycket tillåts, sådan som finns på kultursidor och där antisemitiska resonemang och argument rättfärdigas eller urskuldas med i övrigt acceptabla argument, som att palestinier har rätt till ett eget land och att Israels ockupation strider mot folkrätten.

När historikern Tony Judt i NY Review of Books kritiseras för att inte ta dagens judehat i Mellanöstern på allvar, svarar han att antisemitism är ”förlorarnas tröst”, det vill säga inte så farligt. Enligt Judt ska man inte anklaga arabiska judehatare eftersom de är offer som fördrivits från sin jord. Men Judt låter här ett brott skyla ett annat.

Den tyske socialdemokraten August Bebel (1840–1913) var inne på liknande tankar som Judt men drog en helt annan slutsats: antisemitism är dumskallarnas socialism. Vad Bebel menade var att berättigat hat mot rå kapitalism och exploatering kan ta sig vansinniga vägar. Så kan även hat mot Israels politik leda till att gamla antijudiska schabloner och synsätt ges nytt liv, precis som fördomarna i Damaskus för 160 år sedan gick tillbaka till medeltida myter.

”Judehatets svarta bok” är tung att ta sig igenom, inte bara för att det är ganska tröstlöst att läsa om detta alltid förekommande hat och det förtryck och de mord som följer i dess spår. Den linjära, historiska presentationen gör också att det blir ganska få vilopunkter där läsaren bjuds på sammanfattningar och analyser.

Så refereras ganska kort till den intensiva och alls icke avslutade debatt som pågår om vilken roll antisemitismen spelade i Förintelsen utan att man förhåller sig till de olika ståndpunkterna. Hur ska man få ihop Förintelsen som en modern, effektiv och industriell process i dödsfabriker (à la Zygmunt Baumann) med bilden av det hantverksmässiga dödandet av hundratusentals judar med nackskott utfört av vanliga hederliga tyska poliser (som Christopher Browning beskrivit)?

Måste man inte ge Daniel Goldhagen rätt i att det verkar ha funnits en särskilt dödlig form av antisemitism i Tyskland, som han kallar ”eliminatorisk”, för att förklara varför normala tyskar blev villiga mördare utan att de var därtill tvungna? Men hur förklarar man då att polska bybor i Jedwabne kallblodigt mördade sina egna judiska grannar medan de tyska ockupanterna bara stod och såg på (beskrivet av Jan Gross)?

Jag vill inte hamna i slutsatsen om ett evigt judehat, men finner mig hela tiden driven dit.