Vampyrer och zombier i all ära. När föräldrar drömmer mardrömmar finns det betydligt kusligare saker. Som att ens barn skulle försvinna spårlöst.

Desto kusligare då när Sveriges självskrivne skräckkung, John Ajvide Lindqvist (som tidigare avhandlat blodsugare i Stockholmsförort och påfallande livliga dödingar i sjukvården), i sin tredje fullängdare sätter monstren på avbytarbänken och ger sig i kast med just detta, ett barns försvinnande.

En familj ger sig ut på isen från sitt fritidshus i skärgården. Bara föräldrarna återvänder. Sexåriga Maja försvinner där ute. Kroppen återfinns aldrig. Några år senare återvänder pappan Anders, nu alkoholiserad och skild, till huset och minnena, plastpärlorna och de sönderbläddrade Bamsetidningarna.

I ett konstant rus (hans huvudsakliga packning tycks ha varit skeppslast med tetrapacksvin) börjar Anders ana att Maja inte är den enda som försvunnit, att ön och dess fastboende ruvar på en hemlighet, att fyren ute på Gåvasten kanske inte bara sprider ljus, att havet inte bara är ett hav utan ett väsen som kräver sin tribut. Han tvingas gräva i öns och sitt eget förflutna.

Skärgården har gullats till döds, konstaterar en av de fastboende invånarna på Domarö bittert och härleder den förhatliga invaderingen av sommargäster till Evert Taubes förljugna romantisering och Astrid Lindgrens sockersöta ”Vi på Saltkråkan”. Plötsligt skulle alla ut i skärgården. Med Ajvide Lindqvist är det slutgullat. ”Människohamn” levererar en episk rundmålning av det barska skärgårdslivet innan mäklarna reducerade det till säsongsbetonad idyll.

Resultatet är en mörkt lysande berättelse, på en gång gastkramande och nostalgisk. Här finns soldränkta bilder från ett svunnet 50-tal, precisa iakttagelser från åttiotalets pastellfärgade ångest – ”Dödsskräck och vita tänder. Jordens undergång och workout.” – och inte minst ett par finniga tonårsspöken som drar ön runt på flakmoppe och endast pratar i förtäckta citat från Smithslåtar. Det är fyndigt, en perfekt bild av gotiskt svårmod som gått från pose till verklighet.

I sina tidigare romaner, ”Låt den rätte komma in” och ”Hanteringen av odöda” visade Ajvide Lindqvist hur välfärdssamhället med sitt systemtänkande är oförmöget att hantera det som bryter mot mönstret, vare sig det stavas vampyrer eller zombier.

I ”Människohamn” är den samhällskritiska udden mer fördold, på ytan liknar det hela mest en förföriskt välberättad spökhistoria. Men noga betraktat kretsar den nya romanen kring de uteslutningsmekanismer som finns i alla mänskliga sammanslutningar, kompisgänget på åttiotalet då det gällde att ha koll på Trackslistan likaväl som fiskarsamhället i en svunnen urtid.

Byråd har röstat ut folk långt före Robinson. Människan är och förblir det värsta monstret.