Om jag inte tyckte så förskräckligt illa om ordet ”kult” i kombination med böcker eller filmer skulle jag instämma till fullo med dem som säger att Gun-Britt Sundströms ”Maken” är en kultroman. Den är det i ordets rätta bemärkelse: det vill säga, en kult har uppstått kring den. En hängiven ”Maken”-läsare känner inte sällan omedelbar samhörighet med en annan ”Maken”-läsare. ”Maken” är en sådan bok som skapar gemensamma referensramar. En sådan bok som sammansvetsar vänner, ibland för livet.

Trettiotvå år är det sedan ”Maken” kom ut första gången, skriven av den då 21-åriga Gun-Britt Sundström. Under åren har den då och då kommit i nyutgåvor. Nu alldeles nyligen i Bonniers klassikerpocketserie, försedd med ett nyskrivet förord av Steve Sem-Sandberg. Det är dags för en ny generation läsare att hitta fram till ”Maken”-kulten. Hoppas de gör det.

För alltjämt är ”Maken” lysande i sin bärkraft. Jag läser om berättelsen om den ifrågasättande Martina och hennes relation till den betydligt mindre ifrågasättande Gustav med samma aptit som jag gjorde när jag läste den första gången någon gång på 80-talet. Jag lider med dem, skrattar ibland sorgset åt deras upprepade försök att modellera en gemensam livshållning för sitt förhållande. För det är ju det som ”Maken” ytterst handlar om: hur leva i tvåsamhet och ändå behålla sin integritet, sitt liv och sin egen vilja?

Martina kan framstå som irriterande beskäftig i sin ordrika och envisa kamp för ett eget utrymme, hon är som en veritabel sit-com av rappa one-liners, men det slår mig med ett sting av sorg hur befriande och ovanligt det känns idag med en kvinna som intar just den här extremt pragmatiska och kvicka hållningen. En romanhjältinna som diskuterar jämställdhetsfrågorna och livsvillkoren med liv och lust, utan att en enda gång lägga sig i offerposition.

Kanske var det tidsandan som möjliggjorde det. I så fall är jag helt med dem som säger att vi befinner oss i en backlashposition, trots att jämställdhetsfrågor idag diskuteras mer än någonsin förr. Det är en av de stora paradoxerna med vår tid; den är intensivt traditionell samtidigt som den ger sig ut för att vara uttalat radikal och genusmässigt jämställd. Men om en hjältinna som Martina, med de tämligen självklara krav hon har på ”ett eget rum” och att slippa gifta sig, fortfarande framstår som ovanlig idag, då finns anledning att misstänka att vi inte kommit så långt som vi tror.

Visst är ”Maken” oundvikligen präglad av den tidsanda den kom till i. Och då tänker jag kanske inte i första hand på den tidsfärg som skapas kring studentrevolten och FNL-rörelsen, utan den kollision av gamla och nya värderingar som råder under den här epoken; sex före äktenskapet är inte accepterat i föräldragenerationen, men samtidigt är det till exempel en självklarhet att Martina ska bli kompis med Gustavs älskarinna. Vissa goda ting har vår nymoralistiskt präktiga tid ändå fört med sig; man slipper bli vän med den som en partner bedrar en med.

Det blir lätt mycket ”Maken” när man skriver om Gun-Britt Sundström; oket av denna tidiga generationsroman har hon fått dras med sedan dess trots att hon har gjort väldigt mycket annat i sitt yrkesliv efter den. Översättare, barnboksförfattare, kritiker, svenskexpert i Bibelkommissionen. Samt allmän skribent och krönikör i ett antal olika tidningar, främst Dagens Nyheter.

I samlingen ”Bitar av mig själv” har hon samlat ett stort antal kortare texter och skrivit några helt nya. Tråkigt nog är de odaterade: inte minst de texter som är samhällskommenterande hade varit intressant att veta mer exakt när och var de var publicerades första gången.

Gun-Britt Sundström är inte Martina i ”Maken”, men det är inte svårt att se att den penna som skriver de här texterna är samma som en gång skapade Martina. Gun-Britt Sundström är i sina texter skarp, klarsynt och ibland lite beskäftig, precis som Martina. Mest underhållande är hon när hon skriver om språkliga dumheter, och inte ens Svenska Akademien kommer undan hennes petimäteraktiga hökblick.

Gun-Britt Sundström har, språkvetare som hon är, ett förhållande till språket som blir allt ovanligare bland yngre generationers skribenter; där finns en noggrannhet och en omsorg som jag tyvärr tror är på väg att försvinna.

Generationer, ja. Ibland läser man tidningarnas opinionsbildande material och tror att hela världen består av människor i åldrarna mellan 25 och 45. Gun-Britt Sundström, född 1945, är en annan generation. Hon är en produkt av det svenska folkhemmet, född i en frikyrklig familj och med fötterna stadigt i den socialdemokratiska myllan. Hon är fortfarande starkt förankrad i vänsterns värderingar och ser på samtidens politiska klimat med indignerat höjda ögonbryn. Föreningsliv gör henne rörd, hennes barns politiska engagemang likaså. Men framför allt har hon en integritet och en förankring bakåt som jag känner är bristvaror idag.

Gun-Britt Sundström kallar sin klippbok för ”en generationsbok” för fyrtiotalister. Jo, så är det kanske. Men jag hoppas att den läses av yngre generationer; i vår fladdriga samtid har vi en hel del att lära av Gun-Britt Sundströms principfasta hållning. En hållning där förnuftet alltjämt är ledstjärna.