1942 var Bruno Manz från Dortmund 21 år gammal och stationerad vid Ishavsfronten. Han var en hängiven soldat och en övertygad nazist som anslöt sig till Wehrmacht som frivillig redan 1939. Vid flygbasen i Petsamo försvarade han tyskarnas intressen och drömde om Tredje rikets realiserande, dagen då den judiska konspirationen en gång för alla omintetgjorts och den ariska rasen upprättats och rättvisa skipats.

Sophie Scholl, medicinstuderande i München, var lika gammal som Bruno Manz 1942, men hon hade valt en annan väg.

Sophie Scholl och hennes tre år äldre bror Hans Scholl var förgrundsgestalter i motståndsgruppen Vita rosen. Vita rosen bestod av ett antal unga män och kvinnor som försökte bekämpa nazismen genom att dela ut flygblad som manade till motstånd mot den regim som de upplevde som kriminell och orättfärdig: ”Ingenting är så ovärdigt en civiliserad nation som att tillåta sig att motståndslöst styras av en ansvarslös klick som har givit efter för sina lägsta instinkter”.

Bruno Manz överlevde kriget. Han var nazist, han dödade några ryssar, han frös, han satt i fångläger och sedan svalt han under studieåren i Mainz, men han överlevde.

Det gjorde inte Sophie och Hans Scholl. De greps, torterades, åtalades, fälldes och halshöggs inom loppet av fyra dagar. I väntan på sin avrättning skrev Hans Scholl på cellväggen ett citat av Goethe som han lärt sig av sin far: ”Gör motstånd mot all form av despoti.”

När Bruno Manz långt senare som medborgare i ett annat land – USA – läser berättelsen om syskonen Scholl och Vita rosen upplever han ett av de mest ångestfyllda ögonblicken i sitt liv. Vad gav syskonen Scholl styrkan att välja rätt och stå emot? Varför var inte han, Bruno Manz, en av dem som valde att göra motstånd mot en ond och hatisk ideologi? Varför valde han att lyda, ja inte bara lyda, utan bejaka, tro, övertygas om nazismens förträfflighet?

Bruno Manz självbiografiska bok ”Fångad av hakkorset. Nazist och soldat i tredje riket” är ett försök till förklaring: ”Mitt öde var typiskt för den katastrofala inverkan den nazistiska propagandan i kombination med dåtidens tyska kultur, hade på den tyska ungdomen”, skriver han. Manz beskriver ett klimat och en kultur där antisemitiska tankegångar underblåses av skola, föräldrar och fritidsaktiviteter. Religionsundervisning plockas bort från skolan (”den enda religion vi behöver är nazismen”), misshaglig litteratur, konst och musik förbjuds, nya historieböcker skrivna i ett flygande fläng ”Volk-Werdung der Deutschen” (”Hur det tyska folket blev det tyska folket”) införs.

Manz beskriver sig själv som ”mentalt inspärrad”, som förgiftad av nazismens ondska. Han menar att det väloljade propagandamaskineri han, liksom resten av det tyska folket, utsattes för var att likna vid en gradvis förgiftning, droppe för droppe.

Särskilt beräknande och utstuderade tycktes åtgärderna riktade mot barnen vara – de unga pojkar som sedan sändes ut i kriget. I Jungvolk och Hitler-Jugend fostrades pojkarna till ”skoningslöshet”, de lärde sig att slåss till tonerna av nationalistiska sånger och historierna om judarnas påstådda grymheter och perversioner berättades gång på gång.

Kanske var Bruno Manz särskilt mottaglig för de antisemitiska idéerna eftersom hans far hyste ett starkt och brinnande hat mot det judiska folket, och lade skulden för Tysklands alla umbäranden på judarna. Kanske är det en del av förklaringen till att Bruno Manz valde Wehrmacht medan syskonen Scholl valde motstånd.

Syskonen Scholl växte upp i samma Tyskland, utsattes för samma propaganda och var, precis som alla tyska pojkar och flickor, tvungna att delta i Hitler-Jugend respektive Bund Deutscher Mädel men klarade av att stå emot det som Bruno Manz kallar för ”ondskans sirensång”.

Mitt i denna ondskans sirensång fanns något annat, en inre röst, en moralisk röst, som försökte överrösta lockelsen i sirenens sång. ”Till min livslånga sorg valde jag att strunta i den och istället lyssna till Adolf Hitler” skriver Bruno Manz. Han vill dela med sig av insikten att denna inre, moraliska röst finns i alla människor, och att det är just den som gör oss mänskliga, frälser oss från omänsklighet. Därför måste vi lyssna till den och inte bara blint lyda.

Bruno Manz självbiografi är uppriktig och säkert sprungen ur en genuin önskan att bekänna, kanske förklara, möjligen försöka förstå varför det gick så käpprätt fel. Man kan verkligen inte anklaga honom för att försköna en smutsig historia eller förminska det lidande han var med om att skapa. Och visst låter det fint och bra det där att lyssna på den inre rösten. Samtidigt är det ett sorgligt och ovedersägligt faktum att Bruno Manz överlevde och syskonen Scholl avrättades.

Vi behöver inte fler martyrer. Vi behöver färre bödlar. Vi behöver färre medlöpare. Nej – vi behöver inga medlöpare alls. Inga o-människor.

Om det skall vara någon poäng med den där inre rösten måste vi lyssna till den långt innan sirenen ens har öppnat munnen. Typ i dag. Vara en människa i dag.