Denne Edelcrantz, som Malte Persson har som tyst centrum i en språkvirvel till roman, var ursprungligen en Clewberg från Åbo, bäste vän och tävlare med Kellgren. Båda strävade efter framgång, poetisk/vitter/praktisk/kameral – karriärvägarna var inte så nischade på 1700-talet. Båda strävade till Stockholm, där grötportionerna pytsas ut och båda satt så småningom och gäspade i första upplagan av den Svenska Akademi som Gustaf III inrättat för att ha något snyggt att pryda sig med. (Numera är det tvärtom kungahuset som är till för att pryda Svenska Akademien.)

Clewberg och Kellgren puffade för varandra och gled samtidigt isär. Den sistnämnde blev diktare av inre drivkraft och lever kanske ännu. Clewbergs musa var mer ändamålsenlig, den försåg kungamakten med hyllningsvers och poeten med stegpinnar mot toppen.

Det förflutna innehåller ikoner och lakuner. Om Sofia Coppola stöpte en candle in the wind av Marie Antoinette, som alla redan hade sin egen bild av, utforskar Malte Persson en person som vilat länge i komposten – alltså inte onyttig. Edelcrantz var också uppfinnare och verkade långt in i den kommunikativa framtiden. På sista sidan i romanen uppträder namnet Babbage, matematikmaskinens uppfinnare som var bara en kort generation yngre än Edelcrantz, men också första länken mellan å ena sidan det telegrafsystem som denne genomförde, å andra sidan den maskin som låter mig författa denna text samtidigt som jag gör en virussökning efter gårdagens intrång av – kanhända – en monoman tolvåring i Kazakstan.

Jämförelser med Coppolas film är inte helt ur vägen, även om Malte Perssons skriftspråk är långt mer sofistikerat, sammansatt och intellektuellt än en film laddad med rosa makroner. Tillvaron ser ut som en samling kuriosa, menar båda. Historien strukturerar dem till konsekvenskedjor, logisk händelseutveckling och fiktionen ordnar den till berättelser.

Persson för sin del slår sönder berättarstrukturerna och skapar en äggsträng av situationer, vilka var och en innehåller samtidigheter och motsägelser i en mängd som skulle pulvrisera en konventionell intrig. Alltings potentiella samtidighet är den litterära idén bakom denna bok och för den läsare som önskar finna en symbolisk samklang mellan stilen och huvudpersonens främsta eftermäle, finns alltså hans tidiga telegrafiska system med en konstruktion av luckor på hög stolpe, vilka kunde öppnas och stängas i ett alltmer utökat antal kombinationer för att skicka korta, komprimerade budskap.

Clewberg upplevde Gustaf III:s statskupp mot aristokratin och blev senare, när ny adel behövdes, en av dem som upphöjdes. Förutom med fursteslickarvers meriterade han sig med att vara administrativ chef på kungens teatrar. I ett 1700-tal fullt av retorik, revolutioner och banal mystik som vi skulle kalla nyandlighet, framstår han som sval. I en miljö av moucher, smink, smak och snusk förhåller han sig distanserad även när han tas i anspråk. Kvinnor var honom främmande, en gång friade han, till den engelska författarinnan Maria Edgeworth, men hon sade nej på grund av Sveriges kyla och avstånd.

Idag är det lättare att säga ja till honom av samma skäl. Det finns för många Stockholmsromaner från den tiden, alla med stånkor och stop, röd hosta och små najader. Persson avviker extremt från den schablonen. Bellman nämns ett par gånger och får likna en mullvad, men huvudsakligen figurerar de som man bara vagt känner till och på samma sätt hamnar allmängodsets skeenden ur fokus. Kungen blir förstås skjuten och von Fersen dödas av pöbeln. Men det händer i bakgrunden av något annat, eller pratas sönder av två passerande eller överröstas av författarens postmoderna (det är tillåtet att vara gammaldags) narration, som även låter andras romanfigurer fladdra förbi.

Denna bok är minst av allt en biografisk skildring eller en historisk roman. Den är ett kakofoniskt mummel av dåtid och nutid, överlämnad som en serie ögonblick, skrivna ur kanske fyra samtidiga perspektiv plus författarens djupt ironiska överbyggnad. Ironin behövs för att både understryka och motverka de spränglärda associationslöpningar, paradoxer, tankefigurer som texten består utav.

Ja det är nog inte en roman utan en ”text”. Läsaren påminner sig att en referensram är en ram som skapar illusion av att vara fylld. Malte Persson gestaltar denna illusion, berättandets känsla ligger förankrad i mängden vetande inom ett luftigt revir och boken är såtillvida briljant, ett fyrverkeri, en prestation.

Men de första 150 sidorna driver stilen med en kompromisslös perfektion som gör texten självkonsumerande. Man läser, häpnar och minnet deletar. En författare måste skriva sig halvtrött innan han börjar skriva på allvar, tror jag. Så uppstår den genomsläpplighet som ger den stora tanken andrum.