De flesta bär på en förhoppning om att resor fördjupar förståelsen av världen enligt formeln nya möten, nya kunskaper. Det är givetvis naivt. Jag mötte nyligen en backpacker som hade otäckt bra koll på vad prostituerade kostade i de länder han besökt.

Jag insåg att han – likt sexköparen i Michel Houellebecqs roman ”Plattform” – rörde sig genom länder som en pesthärd. Människor konsumerades, kasserades, smittades ner.

Det är också den dominerande bilden av turisten som ges i Jennie Dielemans reportagebok ”Välkommen till Paradiset”. Hon har rest i Mexiko, Vietnam, Thailand, Spanien och Dominikanska Republiken och visar att massturismen är en fet snigel som lämnar efter sig ett slemspår av miljöförstörelse, sexhandel, låga löner och förnedring.

I Khao Lak träffar Dieleman flyktingar från Burma som bygger hotell under slavliknande förhållanden. Eller nej, de är slavar och deras olycka utgör en osmaklig grund för soldyrkande svenskars imaginära paradis. I Phuket, Thailand, träffar hon svenske Christer som är en stolt hallick. I Vietnam lyssnar hon på avtrubbade backpackers som rabblar repliker ur filmer som ”Apocalypse Now”, köper krigssouvenirer och förmodligen inte funderar två gånger över varför det finns så få gamla människor på gatorna.

”Det som styr turistmarknaden är våra västerländska fantasier”, skriver Dielemans i en formulering som hämtad ur en teoribok om postkolonialism. Det tydligaste, mest smaklösa exemplet är ”The Union of the Hilltribes” i Thailand – ett turistmål där olika stamfolk har samlats på ett ställe så att turister ska slippa skumpa runt i dagar för att fotografera äkta, oförstörda, inhemska människor. Det vänder sig i magen när man läser om detta mänskliga zoo där utställningsobjekten får betalt i ris, lite utbildning och den dricks de lyckas skramla ihop.

Men flera av Dielemans skräckexempel är också sådana att det enbart finns en godkänd reaktion. Givetvis förfasas man över att en stor del av vinsten från turistnäringen inte stannar i landet. Givetvis känner man med de inhemskas frustration över att se sitt land förvandlas till ett svettigt, smutsigt partyhak för kåta, fulla västerlänningar.

Men det som verkligen kommer träffa många läsare som en hård smäll i mellangärdet är uppgörelsen med jakten på det oförstörda, det rena: önskan att stå framför en vykortsstrand utan andra fotspår och slippa vifta bort irriterande försäljare. Krasst uttryckt: att konsumera andras fattigdom och brist på civilisation.

”Sapa är slut. Man måste åka till Ha Giang-trakterna i stället. Innan det också är för sent”, säger en belgare i boken. Det är äckligt att läsa. Som Alex Garlands bok ”The Beach” på steroider. Den äventyrslystna medelklassen som simmar i sin egen godhet är plötsligt utmålad till den värsta skurken. Det gör ”Välkommen till Paradiset” till en av höstens mest ilskna och viktigaste böcker.

Men problemet med Dielemans skildring är att det knappt går att agera rätt. Går man på full moon-party är man ett svin. Vill man däremot hitta en plats där man smälter in och inte ses som vandrande pengar är man ett ännu värre svin, ett postkolonialt sådant till råga på allt.

Dielemans åker slalombana runt de riktigt svåra frågorna: För hur kan man undgå att exotisera en plats man aldrig besökt? Och går det att inte utöva någon påverkan? Framförallt baseras hennes kritik mot vår äkthetslängtan på en förenklad syn på vad äkta är. Vem bestämmer hur städer ska se ut och hur ekonomin är organiserad? Skulle fattiga thailändare och vietnameser bestämma mer över sin vanliga ekonomi om turistindustrin försvann? I slutänden är det den globala uppdelningen i fattiga och rika som Dielemans reagerar emot. Den är manifesterad varje dag i de produkter vi köper på Ica eller Ikea. Och det förändras inte av att alla börjar turista i sin egen trädgård.