För inte så länge sedan tedde det sig helt rimligt att presentera irländaren Joseph O’Connor som Sinéad O’Connors romanskrivande äldre bror, men efter den stort upplagda romanen ”Havets stjärna” (på svenska 2005), som blev en internationell kritiker- och läsarsuccé, står han definitivt på egna ben, vilket ytterligare bekräftas av den nya roman, ”Guvernörens hustru”, som utkommer i svensk översättning i dag.

I ”Havets stjärna” sökte sig O’Connor tillbaka till de traumatiska åren vid 1800-talets mitt då en svår hungersnöd drabbade Irland och då emigration till England eller USA för många var det enda sättet att överleva. I sin roman skildrade O`Connor med stor berättarteknisk uppfinningsrikedom och skarp blick för dramatiska effekter hur en överfart till USA kunde gestalta sig.

Den nya romanen utspelar sig ett drygt decennium senare. Emigranterna har hunnit rota sig i sitt nya hemland och blir som alla andra tvungna att ta ställning i inbördeskriget. Vissa hamnar på nordsidan, andra på sydsidan. Guvernören som boktiteln syftar på, James ”Con” O’Keefe, är en irländsk frihetskämpe som fått en dödsdom i Irland omvandlad till förvisning till Tasmanien. Därifrån rymmer han till USA, gör sig ett namn som politisk talare, blir general för ett irländskt regemente och belönas med att bli guvernör i ett svårstyrt territorium i nordvästra USA.

O’Keefe är långt ifrån den ende irländaren i boken. Eliza Mooney är en tonårig flicka som vandrar från Louisiana på jakt efter sin förrymde bror Jeddo och lär så småningom känna en irländsk sydstatsrebell som inte accepterar nordsidans seger. Irländarnas arvfiende, England, representeras av en ung engelsk kartograf som livligt uppvaktar guvernörens försummade hustru, en poesiskrivande dam från det förfinade New York.

Detta må låta som ett melodrama men så lättvindigt kan O’Connor inte avvisas. Guvernörens hustru är en stor läsupplevelse, en stilistiskt mycket driven roman med ett betydande psykologiskt djup. Utdrag ur föregivet autentiska samtida dokument blandas med berättande kapitel där de olika huvudpersonerna kommer till tals, var och en med sin speciella ton och livssyn. Äkta eller nästan äkta irländska ballader citeras och genljuder tvärs genom romanen liksom färgstarka brev utväxlade mellan olika huvudrollsinnehavare. Vissa kapitel berättas av en frigiven slav på mycket bruten engelska.

Det säger sig självt att allt detta inte friktionsfritt kan överflyttas till ett annat språk och översättaren Inger Johansson har på ett ovanligt tydligt sätt fått göra det som översättare alltid gör – nämligen att skriva boken en gång till på ett nytt språk. Det gör hon med den äran, och det är alldeles på sin plats att förlaget har gjort något så sensationellt och ändå självklart som att på baksidesfliken presentera översättaren under presentationen av den ursprunglige författaren.

Det har sagts att O’Connor är en irländsk Vilhelm Moberg. I så fall är det en Moberg som tagit extralektioner av James Joyce. Riktigare är det nog att säga att Joseph O’Connor är en författare som nu har hittat sin egen speciella stil och har skrivit en bok som är oavlåtligt gripande och mot slutet mer och mer spännande och som hos läsaren väcker förhoppningar om en överraskning som faktiskt också levereras på bokens allra sista sida.