Har Maximilian fiskats upp ur Genesarets sjö? Absolut. Har Håkan Nesser vallat sin hund på södra Manhattan? Jo då.

Men räcker det för att slå fast att det är Håkan Nesser som är pseudonymen Tim Davys, vars debutroman ”Amberville” enligt en skrytkarta på baksidan av uppföljaren sålts till halva världen?

Om dessa kommersiella framgångar verkligen är verkliga är de smått osannolika. En romansvit om kramdjur, som i en storstad med uppenbara drag av New York dricker whisky och har sex och ägnar sig åt metafysik, är inte självklart bestsellermaterial. Det i sin tur är kanske den starkaste länken i den indiciekedja med vilken Nesser kan fjättras vid projektet.

Bonniers bör ha haft mer päls på pitchen än enbart konceptet och storyn när serien om djuren i den fiktiva metropolen Mollisan Town har sålts in utomlands. Till exempel då upplysningen att bakom pseudonymen döljer sig ett mycket etablerat författarnamn, som innebär garantier för säljbarhet, spinn och surr. Också detta talar för den internationellt etablerade kriminalförfattaren Håkan Nesser.

Det förekom en del spekulationer kring Davys identitet när ”Amberville” gavs ut förra hösten. På litteratursajten Bokhora nämndes till exempel just Nesser, liksom Klas Östergren. Andra namn som plockades fram var Carl-Johan Vallgren och Stig Larsson.

Det grundläggande signalementet är entydigt. Man i övre medelåldern. Bonnierförfattare.

Jag läste aldrig ”Amberville”. Men efter ”Lanceheim” är Nesser tveklöst min kandidat. Så mycket i upplägg och tematik pekar mot honom: De teutoniska platsnamnen (Kleine Wallanlagen, Das Vorschutz, Leyergasse, Krönkenhagen), själv(?)porträttet av den uppburne kompositören Reuben Valross, det på en och samma gång lite studentikost preciösa och beundransvärt modiga i att försöka klä också de allra största av frågor i trång genrekostym. Vad är sann kärlek? Hur skilja ont från gott? Är Maximilian verkligen Messias? Det är sådana problemkomplex kramdjuren i Davys förvuxna Nalle Puh-värld har att hantera.

Är det viktigt att lista ut vem som döljer sig bakom pseudonymen? Säkert inte. Men det är ganska kul. Och hur är boken? Också ganska ... kul. Men viktig? Nja, kanske lite för mån om att även vara just det, viktig alltså.

Man köper överraskande fort ramfiktionen. Det förefaller snart helt naturligt att en valross av tyg och bomull tyranniserar en symfoniorkester vars konsertmästare är en snobbig chihuahua. Men efter ett tag blir de till en början skojiga men fåtaliga fiktionsmarkörerna – tassar, ungedom – något tjatiga. Man önskar sig fler och mer varierande detaljer, fler svar på den pockande frågan: Hur gör kramdjur?

”Lanceheim” sträcker sig över 440 sidor och zappandet mellan två berättarspår – Reuben Valross och hans skaparkramp respektive Vargen Diaz och hans troskamp – blir till sist monotont. Länge händer det för lite. Sedan plötsligt för mycket. Något har denna obalans i kompositionen att göra med ambitionsgraden. Så mycket ska med.

Om detta är ett litterärt skämt så är det iscensatt långt ute i de existentiella tassemarkerna. ”Lanceheim” vill vara inte bara en roman om kärlek och konstnärskap utan också ett möte mellan ”Jesus Christ Superstar” och ”Quo Vadis” i Ankeborg. Kring hittedjuret Maximilian iscensätts såväl Jesu liv och verk som förföljelserna av de första kristna i Rom.

Som sagt, lite mycket. Kramdjur är ju inte mer än människor.

PER SVENSSON

medarbetare på kulturredaktionen