Seger på poäng för boxningssagan

Boken.

Åsa Sandell.

Bakom garden.

Ett boxarliv i tio ronder.

Wahlström & Widstrand.

Ingen sport, fotbollen möjligen undantagen, fascinerar kulturskribenter så som boxning. Man skulle kunna föreställa sig att det beror på likheterna mellan kultursidan och boxningsringen, det är i alla fall förmodligen så boxningsfixerade intellektuella själva helst vill tänka sig det. Utlämnade åt sitt kunnande och mod går de i clinch med människans existentiella utsatthet. Tja ...

Men ska man utgå från hur kulturjournalistik bedrivs i verkliga livet borde skribenterna snarare fascineras av rävjakt. Där kan man tala om djupgående identifikationsmöjligheter. Ett rött gäng på höga hästar jagar gemensamt livet ur stackars oskäliga offer.

När det gäller den egna rollen och verksamheten är de flesta kritiker och författare dock mer romantiska än realistiska. Alltså älskar de att berätta sagor om ringen.

Åsa Sandell är annorlunda. Hon är visserligen också besatt av boxning, men hon är dessutom sakkunnig. Vid sidan av sin verksamhet som kulturskribent, huvudsakligen i Helsingborgs Dagblad, har hon haft en framgångsrik boxningskarriär. Först som amatör med Winning i Malmö som hemmaklubb. Därefter som proffs med Gleason’s Gym i New York som bas. Höjdpunkten, åtminstone massmedialt, var en match mot Muhammad Alis dotter Laila i Berlin för tre år sedan.

Sandell är mer medveten än de flesta om hur lätt det är att snubbla på schabloner när man skriver om en så mytologiserad sport som boxning. Curling får förbli curling. Men boxning görs så gott som alltid till en metafor för något annat.

Tidigt i ”Bakom garden” slår Åsa Sandell fast att hon inte vill gå i den fällan. Hon förhåller sig kallsinnig till litterariseringarna av sporten. ”Jag är inte intresserad av boxning som text.” Vad är det då som lockar henne? Vad är det i hennes liv och personlighet som drar henne till boxningen? Försöket att besvara den frågan är intressant nog det minst spännande i Sandells memoarer. Här hamnar hon själv i det slitet litterära. ”Jag vill tillbaka till ursprunget. Jag söker sanningen om mig själv. Den ska göra mig fri.”

Fri från vad? Sandell vill slå sönder sitt skal av medelklassig ängslighet. Hon vill besegra den rädsla för att våga vinna som plågat henne sedan tiden som ung lovande basketspelare. Hon vill frigöra sig från rollen som duktig flicka, mån om att vara män till lags. Allt detta är mer än vällovligt. När Sandell lyckas befria sig först från en svartsjuk pojkvän, sedan från en manipulativ manager och ”på lätta fötter” till sist lämnar boxningen bakom sig råder det därför inget tvivel om att sagan fått ett lyckligt slut, Men den har också fått en lätt slagsida åt management- och självhjälpsgenren. Det blir lite KBT-terapi i boxhandskar.

”Bakom garden” vinner därför på att bli läst mindre som självbiografi och mer som ett ovanligt välresearchat sportreportage. Här, i detaljarbetet, i det chosefria rapporterandet från boxningens verkstadsgolv, plockar Sandell poäng. Tränaren som stryker lanolin, ”ett slags ullfett”, över de tunna hudpartierna i boxarens ansikte för att strama upp huden och göra den stryktålig och sedan petar in vaselin i hennes näsborrar ”för att motverka näsblod”. Där tar man räkning. Där träffar texten rent och rakt.