Artiklar som berör detta
Marklund svarar på kritiken
Liza Marklund debuterade 1995 med "Gömda" som skrevs tillsammans med pseudonymen Mia Eriksson.
Arkiv: Karin Grip 2008
Arkiv: Karin Grip 2008
Sanningen och tystnaden
Bokrecensioner.
Vad finns kvar när den sanna historien visat sig vara falsk? I Liza Marklunds fall ingenting. Därför har heller inga diskussioner väckts efter avslöjandena, skriver Oline Stig som läst journalisten Monica Antonssons bok ”Mia. Sanningen om Gömda”.Boken.
Monica Antonsson: Mia. Sanningen om Gömda.
Blue Publishing.
När Maja Lundgrens roman ”Myggor och tigrar” nyss kommit ut satt jag på en buss med tjugo andra författare, på väg till en konferens. Det var ett fruktansvärt liv. Hälften var för, hälften emot, argumenten haglade fast bara tre hade läst boken. Debatten pendlade mellan skyhög abstraktion och sandlådenivå. Författares bristande moral och frågan om sanning och lögn i litteraturen är en av de få saker som verkligen kan få fart på den svenska kulturdebatten. Senast var det Lars Noréns tur.
Kan en författare bete sig hur som helst i litteraturens namn? Och varför är det bara de seriösa författarna som hamnar i blåsväder?
Det funderar jag på när jag läser journalisten Monica Antonssons bok, ”Mia. Sanningen om Gömda”. Det är en systematisk slakt av Liza Marklunds bok, ”Gömda”, om den misshandlade och gömda Mia Eriksson. Marklund påstår att det är en sann historia. Men Antonsson går till källorna och finner att nästan allt är påhittat, antingen av Marklund eller av Mia Eriksson själv.
Antonssons 500 sidor långa redovisning av fakta och intervjuer är bitvis outhärdligt tråkig läsning. Men slutsatsen står snart klar. Mia Eriksson är, enligt Antonsson, en uppenbart störd person som har levt på det sociala i hela sitt liv. Hon har aldrig varit jagad av muslimer eller haft galler för fönstren. Den som var jagad var i själva verket hennes man, som inte alls var från Norrland, utan chilenare med ett skumt förflutet i Pinochets diktatur.
I förlagets svar på Antonssons anklagelser hävdar de intressant nog att ”Gömda” är en roman som bygger på sanna historier från olika personer, som alla har källskydd. Dessutom är alla namn fingerade. Vattentätt, alltså. En roman är en roman.
Men det konstigaste av allt är att det varit så dödstyst kring Antonssons bok. Om läsarna nu är så besatta av sanning och lögn i litteraturen, borde de gå i taket. Varför provoceras de av Noréns omoral och inte av Marklunds?
För en månad sedan hölls ett symposium på Stockholms universitet där några litteraturvetare talade om Noréns dagbok. Under fem timmar presenterades långa och infallsrika analyser av boken som litterär text.
Det finns en likhet mellan Liza Marklund och Lars Norén. Båda anklagas för omoral. Båda använder skönlitteraturen som försvarssköld. Men det finns en skillnad. Om Marklund inte salufört ”Gömda” som en sann historia hade den inte sålt i runt en miljon exemplar. Man hade knappast kunnat hålla ett fem timmar långt seminarium om boken som roman. Vad finns kvar när den sanna historien visar sig vara falsk? Nada. Som litterär text faller den som ett korthus. Tystnaden kring Marklunds ”Gömda” beror helt enkelt på att det inte finns något kvar att diskutera.
Noréns dagbok är kanske omoralisk. Men den är också något annat. En text. Hur man än vänder sig hamnar man till slut i frågan om den skönlitterära textens kvalitet. Kan en författare bete sig hur som helst i litteraturens namn? Ja, kanske. Om den är tillräckligt läsvärd. Tanken provocerar.
”Mia” och ”Gömda”
Sydsvenskan skrev redan i november som första dagstidning om Monica Antonssons
bok, som granskar Liza Marklunds och pseudonymen Mia Erikssons bok ”Gömda”,
och finner den vara i stora delar falsk.
En del medier har anklagats för att ligga omotiverat lågt med historien om
Antonssons bok, där massmedial vänskapskorruption med journalisten Marklund
har anförts som ett av flera tänkbara skäl.
Antonssons bok har nytryckts flera gånger. Historien om vad som är sant och
inte i ”Gömda” har återgivits i de flesta av landets tongivande medier.
0 läsare har reagerat på denna artikel
% är glada
% är likgiltiga
Hur reagerar du på "Sanningen och tystnaden"?
- På nätet råder diskussion
- Det har varit väldigt tyst kring Antonssons bok i riksmedia, och i tryckt media för övrigt. Men i bloggosfären råder inget direkt tystnad utan snarare frustration över rådande medieklimat i Sverige där vissa saker tydligen inte får ifrågasättas. "Gömda" exempelvis.
- C
- fredag 9 januari 2009 kl 02:42
- Läsarna HAR gått i taket!
- Titta bara in på Monica Antonssons blogg, till exempel, eller på diverse debattforum på nätet. Jag tycker att det finns mycket kvar att diskutera om korthuset Gömda. Dock inte bland litteraturvetare. Den här diskussionen - och läsarnas indignation - handlar nämligen inte främst om LITTERATUR. Den handlar om hur Marklund och bokens Mia eventuellt duperat en hel nation av politiker, opinionsbildare, tjänstemän, journalister och vanligt folk med enorma kulturella och politiska konsekvenser.
- ColoradoCarrie
- fredag 9 januari 2009 kl 03:29
- Tongivande medier
- De är inte läsarna som skriver i medierna, de är journalister som nu inte riktigt vet hur de ska bete sig ( om de ska skriva och vad de ska skriva ) när en tongivande kollega blir påkommen med värsta lögnerna. I Bloggosfären och på sajter som Familjeliv och Flashback har de minst av allt varit tyst. Det tog 1 vecka för Aftonbladet att få ut sin artikel och då kunde Helin inte skriva vad som behöver skrivas om boken " Gömda" och Liza Marklund.
- Kajsa
- fredag 9 januari 2009 kl 03:41
- Tycker du gör det lätt för Marklund
- Det finns spaltmeter med text,flera intervjuer, material från Piratförlaget och flera böcker, som ska framkalla bilden av en sann historia, berättad av Liza Marklund, Unicef ambassadör också. Gömda blev startskottet på hennes miljoninkomster och kändisstatus. Gömda, som den marknadsförts, är ett hårt angrepp på invandrargrupper, det svenska samhället, det svenska sociala systemet och bygger på den ena schablonen efter den andra. Hur kan du påstå att det inte finns något att säga?
- Marie
- fredag 9 januari 2009 kl 03:45
- "män är djur" modellen
- Marklunds karakteristik av Gömda och Asyl som "ett politiskt projekt" är en alldeles för viktig påminnelse för att ignoreras som Oline Stig gör. Antonssons bok är nämligen angelägen också för den som undrar hur läsarna kunde efterfråga en verklighet som Marklunds tarvliga nidbild av Sverige - den grövsta i svensk litteratur med det tidiga 90-talets vulgärfeminism i förening med invandrarskräck.
- buttan
- fredag 9 januari 2009 kl 05:36
- Det var väl mesigt
- Att det inte finns mer att diskutera är inte sant. Gömda må inte vara intressant att diskutera som bok, men hur den kommit till och presenterats, är intressant. Det är det vi läsare vill ha en granskning av. Att en författare faktiskt ljugit för sina läsare är viktigt att diskutera. Men det är något incestuöst över hela mediavärlden ter det sig som.
- Lena
- fredag 9 januari 2009 kl 06:20
- Bra ColoradoCarrie
- Det är precis så vi vill att det ska vara. Boken som litteratur är inte särskilt intressant som sådan, det är inte ett mästerverk på något sätt. Men lögnerna kring den och hur den framställts som sann, det är viktigt och intressant att diskutera. Jag vet inte om journalister är naiva el. dumma, eller om det är så att ingen vågar granska sanningshalten i originalet. Kanske till och med jämföra med Antonssons grävande och resultat. Mesigt och illavarslande, trovärdighetsproblem för media.
- Lena
- fredag 9 januari 2009 kl 07:08
- Största möjliga tystnad...
- "Den här diskussionen - och läsarnas indignation - handlar nämligen inte främst om LITTERATUR. Den handlar om hur Marklund och bokens Mia eventuellt duperat en hel nation av politiker, opinionsbildare, tjänstemän, journalister och vanligt folk med enorma kulturella och politiska konsekvenser." Bättre kan det inte sägas. Och om detta är det öronbedövande tyst. Även i Sydsvenskan.
- Jonas
- fredag 9 januari 2009 kl 07:19
- Detta är ingen skönlitteratur
- jag måste säga att jag tyckte inte att det var outhärdlig tråkig läsning bitvis, jag slukade boken... det är ett äkta fall av undersökande journalistik i verkligheten och går inte att jämföra på samma dag med Myggor och Tigrar. Inte med någon skönlitteratur överhuvudtaget. Tycker inte att du har begripit vilken genre boken befinner sig i, men jag vet att tidningar inte är vana att recensera sånt här... något sådant här har aldrig hänt förut... grattis till att ändå ha recenserat..
- ann helena rudberg
- fredag 9 januari 2009 kl 07:29
- Två frågor
- Detta handlar om två viktiga samhälls frågor: För det första om media sysslar med svågerpolitik och inte vill släppa fram kritik av "en av sina egna". För det andra om att röva bort ett barn från en av dess föräldrar med hjälp av anklagelser om misshandel (grovt överdrivna) och att utnyttja socialsystemet till max (orättfärdigt) Ingen av dessa frågor är så obetydlig att de kan tigas ihjäl. Det handlar om rättssäkerhet och tryckfrihet!
- Kildare
- fredag 9 januari 2009 kl 08:25
Mest läst på Bokrecensioner
- 1 Hen tar hen
- 2 I en frånvarande fars närhet
- 3 Den som lever får te
- 4 Livets värde
- 5 Seriemördad tvåsamhet
- 6 Ingen kur för klassamhället
- 7 Einsteins fru
- 8 Flest gör inte bäst
- 9 Alexandramannen – en berättelse om vår tids största nätsexhärva
- 10 Äventyr på riktigt: Berättelsen om upptäckaren Sven Hedin
Läsarpulsen
Toppnyheterna just nu
