Boken.
Monica Antonsson: Mia. Sanningen om Gömda.
Blue Publishing.
När Maja Lundgrens roman ”Myggor och tigrar” nyss kommit ut satt jag på en buss med tjugo andra författare, på väg till en konferens. Det var ett fruktansvärt liv. Hälften var för, hälften emot, argumenten haglade fast bara tre hade läst boken. Debatten pendlade mellan skyhög abstraktion och sandlådenivå. Författares bristande moral och frågan om sanning och lögn i litteraturen är en av de få saker som verkligen kan få fart på den svenska kulturdebatten. Senast var det Lars Noréns tur.
Kan en författare bete sig hur som helst i litteraturens namn? Och varför är det bara de seriösa författarna som hamnar i blåsväder?
Det funderar jag på när jag läser journalisten Monica Antonssons bok, ”Mia. Sanningen om Gömda”. Det är en systematisk slakt av Liza Marklunds bok, ”Gömda”, om den misshandlade och gömda Mia Eriksson. Marklund påstår att det är en sann historia. Men Antonsson går till källorna och finner att nästan allt är påhittat, antingen av Marklund eller av Mia Eriksson själv.
Antonssons 500 sidor långa redovisning av fakta och intervjuer är bitvis outhärdligt tråkig läsning. Men slutsatsen står snart klar. Mia Eriksson är, enligt Antonsson, en uppenbart störd person som har levt på det sociala i hela sitt liv. Hon har aldrig varit jagad av muslimer eller haft galler för fönstren. Den som var jagad var i själva verket hennes man, som inte alls var från Norrland, utan chilenare med ett skumt förflutet i Pinochets diktatur.
I förlagets svar på Antonssons anklagelser hävdar de intressant nog att ”Gömda” är en roman som bygger på sanna historier från olika personer, som alla har källskydd. Dessutom är alla namn fingerade. Vattentätt, alltså. En roman är en roman.
Men det konstigaste av allt är att det varit så dödstyst kring Antonssons bok. Om läsarna nu är så besatta av sanning och lögn i litteraturen, borde de gå i taket. Varför provoceras de av Noréns omoral och inte av Marklunds?
För en månad sedan hölls ett symposium på Stockholms universitet där några litteraturvetare talade om Noréns dagbok. Under fem timmar presenterades långa och infallsrika analyser av boken som litterär text.
Det finns en likhet mellan Liza Marklund och Lars Norén. Båda anklagas för omoral. Båda använder skönlitteraturen som försvarssköld. Men det finns en skillnad. Om Marklund inte salufört ”Gömda” som en sann historia hade den inte sålt i runt en miljon exemplar. Man hade knappast kunnat hålla ett fem timmar långt seminarium om boken som roman. Vad finns kvar när den sanna historien visar sig vara falsk? Nada. Som litterär text faller den som ett korthus. Tystnaden kring Marklunds ”Gömda” beror helt enkelt på att det inte finns något kvar att diskutera.
Noréns dagbok är kanske omoralisk. Men den är också något annat. En text. Hur man än vänder sig hamnar man till slut i frågan om den skönlitterära textens kvalitet. Kan en författare bete sig hur som helst i litteraturens namn? Ja, kanske. Om den är tillräckligt läsvärd. Tanken provocerar.
Sydsvenskan skrev redan i november som första dagstidning om Monica Antonssons
bok, som granskar Liza Marklunds och pseudonymen Mia Erikssons bok ”Gömda”,
och finner den vara i stora delar falsk.
En del medier har anklagats för att ligga omotiverat lågt med historien om
Antonssons bok, där massmedial vänskapskorruption med journalisten Marklund
har anförts som ett av flera tänkbara skäl.
Antonssons bok har nytryckts flera gånger. Historien om vad som är sant och
inte i ”Gömda” har återgivits i de flesta av landets tongivande medier.
% är glada
% är likgiltiga