Kan innehålla spår av folkhem

Boken. Niklas Orrenius: Här är allt så perfekt – 23 politiska samtidsreportage. Modernista

Det är möjligt att Niklas Orrenius skriver lite för bra för sitt eget bästa. Tiderna är nämligen inte särskilt goda för journalister med litterära ambitioner.

I trålandet efter lögner i Liza Marklunds böcker ”Gömda” och ”Asyl” har flera gamla litterära reportage med storslagna sanningsanspråk dragits upp för att klubbas ihjäl.

Hur ”sanna” var till exempel Gellert Tamas ”Lasermannen” eller Åsne Seierstads ”Bokhandlaren i Kabul”? Eller en journalistisk gigant som Ryszard Kapuscinski? Enligt säkra källor gjorde han varken några anteckningar eller spelade in några intervjuer. Dessutom reste han nästan alltid ensam. Det är högst troligt att salig Kapuscinski oftare än dagens blogg-genomlysta reportrar föll för frestelsen att utelämna någon detalj, lägga till en annan och låta det bedrägliga minnets filter göra historierna lite, lite bättre.

Sydsvenskans hyllade reporter Niklas Orrenius är överlägsen Liza Marklund som historieberättare – vilket i och för sig inte säger så mycket – men han är framförallt så renhårig att han offentligt bett om ursäkt för att en gång i tiden medvetet vinklat några reportage om Sverigedemokraterna negativt.

Han vet förmodligen att förmågan att rannsaka sin egen trovärdighet är det viktigaste journalistiska verktyget av alla just nu. Särskilt när man är en så engagerad politisk reporter som Orrenius. Ett engagemang som i reportagesamlingen ”Här är allt så perfekt – 23 politiska reportage” märks när han börjar munhuggas med antifeministen Per Ström, men främst syns det i Orrenius envisa vilja att hitta nya sätt att skildra dagens politiska liv och de platser det utspelar sig på.

Sammantaget blir det en oavbrutet underhållande berättelse om ideologins nya kläder på 2000-talet. Om hur den maskeras som lokalpolitikerns kärlek till sin hemkommun, som migrationstjänstemannens paragrafridande eller till en juridisk rådgivningsfirma som kallas ”Centrum för rättvisa”.

Han visar hur den kan gömmas i en avhandling i historia, en olympiad eller ett fotbolls-vm eller – som i det häpnadsväckande avslöjandet om Bofors Excaliburgranater – i valhänta politiska argument om svensk säkerhet.

De roligaste historierna handlar om hur ideologin tvingas på knä av vardagens realiteter, som i reportaget om den svenska Halalslaktaren Sabhi Mettichi, men här finns även djupt rörande historier om den utvisningshotade familjen Gülec och Birgitta Nilssons besök hos helbrägdagöraren.

En text sticker ut. Avslöjandet om hur det gick till när Anna Lindh drog ett streck över förbudet mot vapenexport till krigförande land och svenska granater började användas för att döda irakier.

”Ingen jävel utanför Skåne läste den”, skriver Orrenius i en bitter kommentar.

Det beror utan tvivel på den inskränkta bymentalitet som härskar över de flesta stockholmsmedier. Men jag kan inte släppa misstanken att den skulle ha orsakat en mycket större skandal om han bara formulerat sitt avslöjande lite tråkigare.