Sekundära känslor

Boken. Pär Thörn: Tidsstudiemannen. Modernista.

Humor är besvärligt, eftersom den lika gärna döljer som avslöjar, i det vida spannet mellan betryggande flams och förtvivlad satir.

Jag vet inte riktigt var på skalan jag ska placera Pär Thörn.

Ända sen debuten 2002 har Thörns texter varit lika delar fascinerande och irriterande. Irriterande, för att de balanserar jobbigt nära det studentikosa, och är man lat som läsare riskerar man att missa tyngden bakom det ironiskt knastertorra språket. Samtidigt utspelas texterna alltid på randen av en väldigt obehaglig avgrund, och ytterst har de något viktigt att säga om hur döden lurpassar på livet.

”Tidsstudiemannen” är Pär Thörns romandebut. Huvudpersonen är en plikttrogen analpedant som påminner kusligt mycket om nätverksteknikern Rolle från Mia & Klaras knäppgöksgalleri, bland annat i formuleringar som ”Plötsligt när jag sitter på mitt arbetsrum får jag vad som brukar kallas en snilleblixt”. Man kan nästan höra Rolles neurotiska fnissharkling efter distanseringen i ”vad som brukar kallas”. Det handlar förstås om en alienerad intelligens på gränsen till tvångsneuros eller rent av autism.

På ett ställe sägs:

”Mitt liv är simpelt, löjligt och mätbart, men fullkomligt normalt. Alienationen är en grundförutsättning i våra liv. Ingenting annat än en mätbar grundförutsättning i våra liv. Inget hokuspokus.”

Förutom att upphöja den asocialt nördiga alienationen till norm, är ”Tidsstudiemannen” också en bok om arbetets betydelse genom ett människoliv. När Johan Jönson förra året gav ut sin monumentala diktsamling ”Efter arbetsschema” gick kritikerna igång på det faktum att arbetet så sällan skildras i samtidslitteraturen. Det finns viktiga beröringspunkter mellan Jönson och Thörn, även om deras skildringar av arbetet i de flesta avseenden är olika som natt och dag.

Likheten ligger i sorgen över alienationens ofrånkomlighet.

Hos Jönson finns det en sorg över de usla arbetsvillkoren, men också över det faktum att låglönejobbet stjäl alla krafter från livets kreativitet. Arbetet äter livet hos Jönson.

I Thörns roman praktiseras en annan strategi: huvudpersonen har en närmast sinnesrubbad förmåga att vända alla omständigheter till det positiva, att göra arbetet till livet, med konsekvensen att inte bara arbetet utan också livet som helhet passerar revy i speedad alienation.

”Att göra karriär” är ett begrepp som, precis som sig bör, försetts med citattecken i romanen. Tidsstudiemannen är besatt av sin uppgift att mäta tid och effektivisera hanteringen på en fabrik som framställer ”produkter”, oklart vilka. Arbetarna hatar honom, men han utvecklar en kreativ besatthet inför sitt jobb. Även skaparglädjen tycks leva sitt liv inom citattecknens ramar. Inget är mer värt än något annat, allt är på låtsasriktigt, upplevt på avstånd genom eoner av distans, på gränsen mellan förakt och förtvivlad förtjusning. I vissa partier flimrar objektiva samtidsskeenden förbi utan att Thörn gör någon avgörande skillnad mellan världspolitik och personliga livsöden.

Om man vill vara en positiv människa kan man kanske se på Tidsstudiemannen som en vis man, rent av en anark, men då ska man komma ihåg att anarken har närhetsfobi, och det är inte säkert att det är så himla bra för själen att ha det.

Hur som helst gestaltar Thörn genom sin gränsfallshumor en mycket, mycket sorglig historia om hur livets fundamentala meningslöshet kan uppgraderas till stimulans och utmaning. Eller är det tvärtom?

Aase Berg

poet och litteraturkritiker på Expressen