Ett blåbär till farsa

Thentes text är en av många som skrivits med anledning av Stig Claessons död. Nils Claessons ”Blåbärsmaskinen”, sonens berättelse om fadern, är en annan, skriven i en helt annan tonart. Men man bör nog ha läst Thentes text – eller de otaliga andra som liknar den – för att förstå Claessons. ”Blåbärsmaskinen” måste betraktas som en tydlig mottext till denna ganska så samstämmiga hyllningskör.

Det är också en text riktad mot den Stora Berättelse om Slas som skvalpar omkring i vår kultur: den om författaren och konstnären som står på den lilla människans sida, som skildrar folkhemmet och dess människor och därmed också älskas och vördas bör i nämnda folkhem.

Nils Claessons Stig (”Slas” används bara av dem som inte känner honom, skriver Nils Claesson syrligt) är nämligen nästan ofattbart osympatisk. Han är en frånvarande och samtidigt krävande far som inte förstår att barnen är barn, utan snarare betraktar dem som konkurrenter.

Han är en äkta man som bedrar sin fru och behandlar henne illa när han för en gångs skull kommer i tid till middagen. Han är alkoholist och verkar på något underligt vis vara ganska stolt över det, trots att hans missbruk skadar familjen och hans närmaste.

Och detta är alltså samma Stig Claesson som av Niklas Rådström beskrevs som ”sällsynt vänfast och kärleksfull” i Svenska Dagbladet i januari i fjol. För Rådström var Claesson den äldre dessutom ”en tecknare av världsklass och en fullständigt självständig författare”. Sonen skriver istället nästan raljerande om hur fadern bygger sig ett varumärke med namnet ”Slas”. Varumärket står för det enkla, hederliga, ”en vi-känsla”, ”värme, humor med en lite sorgsen klang i botten”. Varumärket spottar ur sig böcker, teckningar, målningar. Och för sin produktion kräver varumärket blåbärsmaskinen.

Ordet blåbärsmaskin leder tanken till massproduktion, till opersonligt serieskapande. Blåbär är ju dessutom alla de nybörjare, de naiva, som lätt dras in i maskinen: ”Favoritoffer är någon som beundrar Stig”. Och sonens berättelse om hur faderns maskin ”räfsar i sig saker, äter upp dem, tuggar och maler, bearbetar för att sedan spritsa ut saker i andra änden” är inte nådig.

Varje biografi är ju i någon mening också en självbiografi, och trots att fadern porträtteras på omslaget och titeln hänvisar till hans konstnärskap är det här framför allt en bok om sonen. Den handlar om att vara barn till en missbrukare, om att växa upp i Stockholm på sextiotalet, om att försöka få ordning på motstridiga känslor gentemot en komplex fadersgestalt. Den hade varit angelägen läsning även om bokens far inte hetat Stig Claesson.

Boken är skriven i korta kapitel med koncentrerade, effektiva satser där sarkasmerna är många och ironin knivskarp. Överflödet av ironi gör att jag inte alltid vet vem som talar i texten. Har Stig Claesson till exempel verkligen sagt att ­Cointreau är nyttigt eftersom det innehåller apelsin? Eller ironiserar Nils Claesson över sin fars missbruk? Kanske bäggedera?

Osäkerheten bidrar till obehaget – och till en stark läsupplevelse.