Allsång på färjan med Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson som ostämd Anders Lundin.

Oväntat underhållande.

Det journalistiska innehållet i radioprogrammet Kalibers senaste SD-reportage var inte lika överraskande.

Att demaskera Sverigedemokraterna som främlingsfientliga är som att avslöja att det förekommer samlagsscener i porrfilmer.

Främlingsfientligheten är trots allt partiets affärsidé.

”Väldigt få väljare söker sig till Sverigedemokraterna för att de har en bra skol-, sjukvårds-, arbetsmarknads- eller ekonomisk politik”, påpekar Pontus Mattsson torrt i den reportagebok om partiet som han ger ut i dag.

Invandringen är en olycka för Sverige. Det är den stora och allt avgörande frågan för Sverigedemokraterna. Alla andra politiska frågor är hjälpryttare i kampen om legitimitet, inflytande, seger.

Det gör på sätt och vis partiet immunt mot undersökande journalistik. Reportrarna säger det partiföreträdarna själva skulle ha sagt om de bara hade vågat – Sverigedemokraterna är minst lika främlingsfientliga som förr – och lugnar därmed potentiella väljare.

Mattsson, politisk reporter med bakgrund på Sveriges Radio, hanterar sitt svårskrivna ämne med välgörande återhållsamhet. Inga retoriska fyrverkerier. Inga indignerade utbrott. Lugnt och stillsamt går han igenom partiets historia, program, persongalleri, ambitioner och föreställningsvärld.

Många av de Sverigedemokratiska aktivister han träffar ger ett trevligt intryck. De dricker kaffe och äter kokostoppar och är bekymrade över att det Sverige de älskar tas ifrån dem.

Här finns, visar Mattsson, en kulturkonservatism så krampaktig att den blir parodisk: partigängarna vurmar inte bara för allsång utan också för folkdans, motorsport och traditionella svenska seder och bruk som heterosexualitet och tranaftnar (barnen får gåvor när tranorna kommer på våren).

Själva vill Sverigedemokraterna gärna att allt detta svärmande för ett Sverige som aldrig funnits ska rymmas i ett parti som framstår som nytt.

Det kan också se ut som om detta reptrick lyckats.

En gång i tiden luktade Sverigedemokraterna skinnskallesvett och öl. Nu styrs partiet av ett gäng studentkompisar från Lund och doftar kaffe.

Från rent Sverigedemokratiska utgångspunkter måste ändå förnyelseprojektet avfärdas som på principiella grunder dödfött. Så lätt slipper man inte undan kulturarvet.

Helt i linje med idéerna om den nationella kulturen som en levande gemenskap visade sig allsångsrepertoaren på färjan inte bara omfatta gamla vit makt-godingar utan också en evergreen hämtad från den svenska 30- och 40-talsnazismens hitparad.

Lite chockerande, men egentligen inte så överraskande. Samma nostalgi då som nu. Redan då stod gamla Sverige inte längre att känna igen. Redan då var den svenska kulturen förgiftad av svenskfientliga element. Redan då var Sverige översvämmat av flyktingar som inte respekterade svenska normer, som bara kommit hit för att sko sig och begå brott och utnyttja svenska kvinnor.

Redan då teg det politiskt korrekta mediaetablissemanget. Ingen vågade berätta sanningen om de norska krigsflyktingarna.

Nya arrangemang. Gamla refränger. Så ser det Sverigedemokratiska konsertkonceptet ut.

Per Svensson, medarbetare på kulturredaktionen