Den konservativa finlandssvenska adelsdamen Hanna von Born var inte så lite betuttad i sin sonson Olof: ”en så begåvad och trevlig pojke, den mest begåvade av alla mina barnbarn och så präktig”.

Men redan som mycket ung gjorde favoriten henne besviken: ”vi sörja över att han ställt sina stora gåvor i deras tjänst som håller på att förstöra vårt land”.

Det är en paradox att två av den svenska arbetarrörelsens främsta portalgestalter formats i utpräglade överklassmiljöer. Branting var skolkamrat med den blivande Gustaf V på Beskowska skolan. Kavallerilöjtnanten Olof Palmes familj hörde hemma i storfinansen och godsägaradeln.

Är det lättare för den som fötts med guldsked i munnen att höja sig över egenintresset och se världen i stort? Tveksamt. Men det är så aristokratin ofta motiverat sin särställning och vad man än tror om guldskedsteoremet så är Olof Palme det moderna Sveriges mest aristokratiska politiker. Carl Bildt, som ofta framhålls som moderaternas motsvarighet till Palme och vars farföräldrar bodde i våningen under dennes föräldrahem på Östermalm, framstår ändå i ljuset av sina optionshistorier och oljepåhugg som en bondknodd vid en jämförelse.

Olof Palme var intelligensaristokraten, demonstrativt ointresserad av det yttre. Palme karaktäriserades av korviga syntetstrumpor, skrynkliga slipsar och verbala värjstötar. Han hade inte haft en chans i dag – i ett medieklimat där bara de politiker som aldrig säger något spännande överlever.

Historikern Kjell Östberg ger i dag ut andra delen av sin stora Palmebiografi. Det första bandet, ”I takt med tiden” (2008), handlade om den unge Palme och Augustnominerades. Del två sträcker sig över Palmes sjutton år som partiordförande och statsminister. Maktåren. Den har fått titeln ”När vinden vände”, en signal om att detta också, kanske framförallt, är en berättelse om nederlag.

På ett plan är Palme odiskutabelt en politisk förlorare. Han kom till makten när Sverige stod på topp. Världens rikaste och mest självsäkra land. Alla kurvor hade så länge pekat åt rätt håll att det framstod som självklart att allt skulle fortsätta att bli bättre och bättre år för år och att politik nu var att välja det bästa av det goda.

Snart kom dock indikationer på att den ekonomiska boomen inte var evig, ens i Sverige. Energikrisen fick, bokstavligt talat, svenskarna att huttra till. Och några år in på 70-talet steg arbetslösheten till rekordnivån 2.5 procent.

1976 inträffade något ännu mer sensationellt. Det visade sig att inte ens den socialdemokratiska hegemonin var evig. Palme förlorade regeringsmakten. Och trots borgerligt kärnkraftsschabbel och kaotiska regeringskriser lyckades han inte återta den förrän 1982 – då vinden verkligen hade vänt och politik inte lägre handlade om att vilja utan om att bli tvingad. Ekonomin var usel, budgetunderskotten skrämmande, Sveriges position som skyddad lustgård i världen överspelad.

Palme fick nu använda sin politiska och retoriska begåvning till att försvara socialdemokraternas förvandling från expansiva välfärdsreformister till bistra budgetbantare – ett historiskt skifte som fortfarande definierar det svenska politiska rummet, även om det nu är moderaterna som är de mest hängivna sossarna.

Palme som Fredrik Reinfeldts politiska fadder? En deprimerande summering av den förres politiska gärning. Kjell Östberg äreräddar honom. Övertygande visar han hur Palme imponerande länge lyckades dölja sina egna, partiets och den svenska modellens fortlöpande terrängförluster bakom fyrverkerier av reformer (många av dem för all del destruktiva), internationella engagemang, spektakulära utspel och glänsande tal.

Till och med när tiden var på väg att springa ifrån honom förmådde han på något sätt ändå göra den till sin. Han lät sig formas av den – men lyckades också åtminstone i viss utsträckning bidra till att forma den. Det är biografins bärande tes.

Palme var inte bara den store teaterfursten, på gott och ont det svenska välfärdssamhällets Gustaf III. Han var också, skriver Östberg i ett sammanfattande omdöme, ”en av våra främsta resultat- och samarbetspolitiker.”

Kjell Östberg försöker leda påståendet i bevis genom en ambitiös katalogaria över 70-talets och det tidiga 80-talets affärer och politiska ödesfrågor. Det blir lite av dinosauriepark över det hela. Gruvstrejken. IB-affären. Kärnkraften. Löntagarfonderna. U-båtarna. Kanslihushögern.

Oj, vilka konstiga djur det fanns på den tiden.

Riktigt liv får framställningen ändå först de, alltför få, gånger då personligheten Palme sätts i centrum. Inte minst när också hans svarta och lågsinnade, paranoida och hämndlystna sidor tillåts skymta. Då blir det drama. Då lyfter dammet från arkivlådorna.

Kjell Östberg har skrivit en på många sätt imponerande och nyttig bok. Den kunde dock ha varit lite mindre präktig och lite mer oförutsägbar, kort sagt lite mer kongenial med sitt objekt.

Per Svensson, medarbetare på kulturredaktionen