Livsstilstidningen People brukar porträttera okända åttiotalister i svenska storstäder. På bilderna poserar snygga tjugoplussare som kallar sig ”stylist/dokumentärfilmare” och funderar på att dra till Berlin. De inkarnerar alla försök till hippa generationsepitet: Generation Me, Nexters, Homo Zappiens. Det framgångsrika folket som tar för sig och jagar vidare om sexet blir rutin. I ”Blåsta!” tecknas en helt annan ungdomsbild.

Så här går Gustav Fridolins åttiotalisthistoria: Vi lämnades till stora dagiskullar och fick slåss om uppmärksamheten. Konkurrensen fortsatte i en underbemannad skola och slutligen på en trång arbetsmarknad. Idag flyttar vi runt mellan svarta hyreskontrakt och lösa anställningar (Homo Zappiens, som sagt). Vi har ont om pengar samtidigt som konsumtionshetsen ökar och sms-lånen lockar som sirensång. I otrygghetens kölvatten söker sig allt fler till främlingsfientlighet, kriminalitet och droger.

Det är en hyperbildad och behagligt välskriven bok. Samhällsreflektioner varvar Fridolins egna uppväxtminnen och möten med utsatta åttiotalister. Tonen är genuint allvarlig, postironisk om man så vill, och uppbackad av sorglig statistik. Det är svårt att värja sig, och jag antar att ingen generation kan låta bli att fingra i såren och analysera uppväxten – vare sig den präglats av frånvarande pappor, Staffan Westerberg eller lågkonjunktur.

Men perspektivet känns snävt. Alla samtidsuttryck direktkopplas till politik. Att åttiotalisterna tappat tron på den stora berättelsen om välfärdsstaten beror på att de blivit svikna av densamma. Att vi inte kopierar våra föräldrars villavisioner är en fråga om pengar. Som om narcissism, individualism och förvirring skulle låta sig förklaras med nedlagda fritidsgårdar.

Samtidigt plockar boken angelägna poäng. Det finns en ångestskapande klyfta mellan ungdomskult och ungdom, förväntningar och förutsättningar. Den elit som fotas i People och bygger myten om självförverkligande har inte mycket gemensamt med den genomsnittlige åttiotalisten. Framgångsbilderna skymmer sikten.

De sista kapitlen tipsar inför framtidens ”skitår”. Trygghetssystemen måste rustas och livsstilen läggas om. Klimatet ska bli det nya, gemensamma projektet. Föga förvånande analys från en kille som har suttit i riksdagen för Miljöpartiet. Innan han drog vidare, började jobba på TV4 och skrev sin andra bok.

Matilda Gustavsson, frilansskribent