Dragarbrunnsgatan 59 var en lika känd som ökänd adress i det oscarianska Uppsala. Där fanns under flera decennier en bordell som förestods av en kvinna vid namn Teckla. Miljön har tecknats av Germund Michanek i hans avhandling om Fröding. ”Femtinian” frekventerades främst av studenter och det berättas om Teckla att hon både ordnade examensfester och portförbjöd dem som misskötte sina studier.

”Femtinian” har blivit ”Sextinian” i Ola Larsmos Uppsalaroman ”Jag vill inte tjäna” och Teckla har blivit Tekla. Men alla förmildrande drag från studentmemoarer har utmönstrats och det står en rå pust av brutalitet från ”Sextinian”.

Odörer av alla slag spelar överhuvudtaget en stor roll hos Larsmo. Mitt i staden finns ett öppet stadsdike, en formlig pesthärd, och om kvällarna förnims en lukt av ”fylla, vedbrand, uppkastningar och sura kläder”.

Det är något ruttet i staden Uppsala och naturligtvis finns det också en Hamlet. Men e.o. stadsläkaren Stig Ekeberg är lika lite som den danske prinsen en handlingsmänniska. För kanske enda gången i sitt liv vet han dock sin plats, då han bestämmer sig för att rädda en ung prostituerad från undergång.

Redan namnet Sara Kristina Olofsdotter låter förstå att hon inte hör till de förhärdade. Här rör det sig om ”en lukt av värnlöshet” och en barnslig vädjan, som får stadsläkaren att ta ett steg ut ur sin vanebundna verklighet.

”Och det går mycket lätt att bli ’misstänkt’ i Sverige och i synnerhet Uppsala”, kan man läsa i en gammal Uppsalaroman. Tystnaden lägrar sig kring stadsläkaren. Han har överskridit sina befogenheter som kontrollör av den reglementerade prostitution som närmast hade officiell sanktion. Genom att ta ställning har han hamnat på samma sida som rebellen Knut Wicksell.

Liksom i ”Djävulssonaten”, den dokumentära skildringen av antisemitismen 1939, närmar sig Larsmo studentstadens mera ljusskygga sidor. Denna genuina råhet, då det visar sig att det finns medicinare som finner ett nöje i att med kniv ”märka” prostituerade. Också dödsfall hör till bilden.

Då den vankelmodige stadsläkaren intervenerar liknar han en kollega, nämligen Söderbergs doktor Glas. Också den kvava rötmånadsstämningen och - inte minst - den rena stilen för tankarna till Söderbergs roman.

Göran Lundstedt, litteraturvetare och kritiker