Sedan starten 1992 har Vertigo förlag etablerat en nisch som det ledande undergroundförlaget i Sverige. Bland annat står förlaget som arrangör av den årliga Textmässan för oberoende förlag och tidskrifter. I listan märks såväl klassiker av de Sade och Apollinaire som moderna snackisar som Nikanor Teratologens ”Äldreomsorgen i Övre Kågedalen” och de under pseudonym utgivna Klitty-deckarna. Utgivningsprofilen tyder på en allmänt kulturradikal hållning, med en särskild böjelse för porr och erotika.

Nu har förlaget påbörjat en serie böcker med vetenskaplig inriktning, Vertigo Akademika. De två första utgåvorna har båda en sexuell anknytning, vilket knappast är förvånande, men också gjorde mig tveksam. Ger man ut forskning har man, skulle jag vilja påstå, ett slags samhällsansvar. Här krävs det något mer än enbart ambitionen att pissa på mainstreamlitteraturen och provocera ett förutsägbart bokoligopol.

Först ut i serien var ”Bara för dig”, litteraturvetaren Magnus Ulléns studie om porr och konsumtion. Det står klart att vi befinner oss långt från den vanligtvis opersonliga vetenskapsprosan när Ullén inledningsvis berättar om hur han som 25-årig nybliven pappa började runka till hotellrummets porrfilmer och sedan går över till att skriva om tonårstidens onanivanor, där han ”låg och juckade” med blicken i ”Fibbans påsknummer”. Detta aningen påträngande självbiografiska grepp formas sedan till en hyfsat intressant analys av porrfluktandet som ett slags omedelbar, ”masturbatorisk” läsart, där konsumtionen, förbrukandet, är ett självändamål, inte bara jämförbart utan likställt med andra tomhuvade aktiviteter som att shoppa eller spela Tetris.

Trots det ambitiösa perspektivet blir det segt och på något vis handsvettigt när Ullén med tillkämpad värdighet porrsurfar sig fram till en poppig analys – komplett med illustrationer – av hur könsorganens interaktion i anal reverse cowgirl-ställningen och den obligatoriska ansiktsejakulationen hänger ihop med Roland Barthes. Och så den föga överraskande konklusionen om porrens viktiga och samhällsförändrande funktion.

Men som sagt, inga större anmärkningar här och bitvis intressant. Ulléns bok har också gått relativt obemärkt förbi. Detsamma kan inte sägas om nästa utgåva i Vertigo Akademika, avhandlingen ”Är sex arbete?” av Susanne Dodillet, som jämför skillnaderna mellan svensk och tysk prostitutionspolitik i modern tid med särskild tonvikt på den kontroversiella sexköpslagen. Den har hittills skällts ut av tre forskare på debattforumet på socialpolitik.se, som uppfattar att deras studier har förvrängts av Dodillet. En av dem, Sven-Axel Månsson, professor i socialt arbete vid Malmö högskola, menar rentav att avhandlingen inte borde ha godkänts. Invändningar om en tendentiös stil och bristande vetenskaplig etik har också framförts av kritiker i DN, Aftonbladet och SvD.

Utan att själv vara expert i ämnet blev jag som lekman konfunderad över att Dodillet i omkring hundra sidor bedriver en opportunistisk häxjakt på något som hon kallar ”radikalfeminister”, anförda av den i många läger misskrediterade professorn Eva Lundgren, medan hon bara ägnar tre sidor åt Ulrica Messing, den minister som faktiskt drev igenom sexköpslagen. Och visst är det ganska ovanligt (hon erkänner själv att det är ”vanskligt”) att som idéhistoriker avsluta sin avhandling med en öppet politisk programförklaring?

Efter att så ha tagit del av de argument som offentligt har redovisats är det lätt att konstatera att avhandlingen verkligen är den historieförfalskning den beskyllts för att vara. Oavsett sakfrågan tycker jag det är förfärande att se med vilken ohederlighet Dodillet förvanskar andras studier, ofta baserade på många år av fältarbete bland prostituerade.

Debatten har rasat, Maria Abrahamsson hånflinat och Bo Rothstein blivit arg. Allt är med andra ord som det brukar när feminism och svensk jämställdhetspolitik är på tapeten. Men denna gång finns också den vagt obehagliga känslan av att Vertigo står någonstans i bakgrunden och skrattar åt oss allihop. Att man tycker reaktionerna på ”den maffiga boken”, som pressutskicket kallar den, är riktigt balla.

Vertigo förlags uttalade ambition är att (och nu saxar jag ur förlagets manifest):

”[…] skänka maximal njutning och skräck. Inga tomma sensationer. […] Genom sin varnagel skall utgivningen ejakulera en värdslig [sic] sötma i den ovärdsliga [sic] läsarvärlden.”

Wow, liksom. Men bör man verkligen publicera vetenskap i denna lekstuga? När det handlar om vuxna människors rykten och karriärer? Om en forskningstradition som tagit många generationer att bygga upp?

Skulden ligger förstås främst på doktorand, institution och betygsnämnd, inte på Vertigo. Förläggaren Carl-Michael Edenborg är själv doktor i idé och lärdomshistoria, men ingen kan för den skull neka honom rätten att vara subversiv och fisa i den akademiska kyrkan. Ändå kan jag inte låta bli att fundera över hans roll i Dodillet-skandalen. Jag minns med vilken iver han i höstas attackerade forskaren Nina Björk i sin ytterst syrliga recension av hennes avhandling (Aftonbladet 10.12 2008). Bland annat beskyllde han henne för att ha ett ”förvirrat begrepp om vetenskap” och för att fiffla med citat. ”[V]etenskapligt arbete är ingen genre utan en metod med etiska krav”, mästrade han. Just det.

Jens Liljestrand, författare och doktorand i litteraturvetenskap