Erik Davidsen är hyfsat framgångsrik psykiater med kontor i Brooklyns flottare delar, men i övrigt vankar hans liv runt i en kantstött medelåldersblues. Hans far har dött, hans fru har lämnat honom, han har inga barn och han syster Inga har nyligen blivit ensam sedan hennes make Max, framgångsrik och glamourös författare, gått bort. Erik är visserligen förtjust i sin hemlighetsfulla granne Miranda men har mer framgång i att befrynda hennes dotter, den femåriga Eggy som snabbt adopterar honom som kompis och extrafarbror. Under arbetet med att sortera faderns tillhörigheter hittar Erik och Inga ett antal brev och dagböcker, och parallellt med vardagslunken i Brooklyn börjar Erik gå igenom skrifterna, angelägen om att försöka förstå mannen som var hans pappa.

Där har vi en sammanfattning av Siri Hustvedts fjärde roman ”Sorgesång” – men man skulle kunna formulera flera alternativa synopsis av den här intrikata och ganska ljuvliga historien. Här finns det för samtida New York-skildringar närmast oundvikliga 9/11-temat, här ryms norsk emigranthistoria, andra världskriget, neuropsykiatri, och förstås mängder av hemligheter mellan romankaraktärerna som omsorgsfullt nystas upp bara för att leda rätt in i nya.

Hustvedts stilistiska släktskap med maken Paul Austers texter borde man kanske försöka bortse ifrån, men det är svårt. Inte bara finns här cameo-blinkningar till bådas tidigare verk, för varje bok tycks de dessutom rent hantverksmässigt närma sig varandra: det omsorgsfulla och behagligt transparenta språket (fint översatt av Rose-Marie Nielsen), förkärleken för en lite dramatiserad dialog, ständigt nya parallellhistorier som flätas in i varandra med resultatet att berättandet efter ett tag nästan svämmar över från boksidorna. Och så Brooklyn-romantiken förstås – stark, ofta ogenerat sentimental, ändå oemotståndlig.

Det låter kanske som svalt beröm att kalla en bok ambitiös, men inget annat ord sammanfattar ”Sorgesång” bättre. Jo förstås: bra. Och effektiv, vilket ska tolkas i ordets allra mest positiva bemärkelse: Siri Hustvedt är en enormt skicklig författare, hon har ett lågmält driv i sin prosa som liksom suger en in i berättelsen och omsluter en när man väl tagit sig in. ”Sorgesång” tar en stund att hitta hem i, men när den är slut är saknaden nästan fysisk

Anna Hellsten, medarbetare på kulturredaktionen