Nazismen var också en kvinnorörelse – till sin karaktär renodlat särartsfeministisk. Biologin är alltings grund. Kvinnan och mannen har därför väsensskilda livsuppgifter. Eller som Goebbels, rakt på sak, formulerade det i en dagboksanteckning: ”Kvinnans uppgift är att vara vacker och föda barn”.

Liksom dagens särartsanhängare hämtade han stöd för denna sin övertygelse hos den mest auktoritativa av alla auktoritetskällor: moder Natur själv. ”Fågelhonan putsar sig för mannen och ruvar äggen åt honom. Därför sörjer mannen för maten. I övrigt står han på vakt och motar bort fienden.”

Mannen är född till soldat, kvinnan till mor. Mer komplicerad än så är inte den filosofiska grunden för den nazistiska könsordningen.

Förvånansvärt många kvinnor, också kvinnor som uppenbart inte hade för avsikt att tillbringa hela sitt liv i barnkammare och kök, entusiasmerades av nazisternas löfte om en ”emancipation från emancipationen”, en frigörelse från frigörelsen.

Inflytelserika och välbärgade societetskvinnor som Helene Bechstein (gift med pianofabriken) utgjorde en betydelsefull del av den uppåtsträvande politiske entreprenören Adolf Hitlers tidiga nätverk. Handlingskraftiga och kreativa kvinnor som filmaren Leni Riefensthal och Bayreuth-härskarinnan Winifred Wagner svärmade för honom.

Också i Sverige beundrades Hitler av intelligenta, bildade och samhällsengagerade kvinnor som författarna Annie Åkerhielm och Nora Torulf, historikern Lizzie Carlsson, advokaten Hilma Hansegård och den socialdemokratiska riksdagsledamoten Sigrid Gillner. De och deras kvinnliga meningsfränder i Sverige porträtterades och analyserades förra året i böcker av journalisten Eva F Dahlgren och lundakademikerna Sif Bokholm och Bibi Jonsson. Litteraturvetaren Jonssons studie har underrubriken ”Kvinnorna och den antimoderna strömningen” och det är i det sammanhanget man måste förstå den lockelse nazismen utövade på en rad kvinnor engagerade i 30-talets kulturdebatt.

Här erbjöds de en plattform för en civilisationskritik som man kan känna igen också från dagens kultur- och debattsidor, en oro över kulturens förflackning och kommersialismens hegemoni. För mycket smink och shopping. För lite respekt för tillvaron verkliga värden. Sif Bokholm ger ett exempel: ”Ett/.../viktigt ämne i Sigrid Gillners artiklar var det moraliska förfall som hon tyckte hade växt fram dels i spåren av en ökad kontakt med Amerika, dess gangsterlitteratur, förbrytarvärld, okultur och dess kvinnokultur i form av make-up och kläder, dels genom en nedbrytande och snedvridande reklam”.

Nazismen, och dess besläktade strömningar, erbjöd kvinnliga kulturdebattörer en särskild legitimitet. Just i egenskap av kvinnor stod de i förbindelse med livets primära flöden. Livmoderskult och rasmytologi är två sidor av samma sagovärld.

Men i dag? Vad i hela världen kan i dag locka kvinnor till en marginaliserad subkultur av ölande och brölande och våldsbenägna unga män?

De kvinnor som i dag skulle kunna känna sig attraherade av antimodern kulturkritik eller biologistisk modersmystik har en hel rad andra betydligt mer salongsfähiga alternativ att tillgå.

Ändå är nazismen i Sverige fortfarande också en kvinnorörelse, hävdar journalisterna Maria Blomquist och Lisa Bjurwald i den reportagebok om ”kvinnorna i extremhögern” som de ger ut i dag.

Bevisen är dock inte överväldigande.

Vid de svenska nazistgruppernas återkommande nationaldagsmanifestation, ”Folkets marsch”, i Stockholm 2007, gick en grupp uniformerade kvinnor i täten. Året därpå var mellan en fjärdedel och en femtedel av marschdeltagarna kvinnor. Kvinnor är engagerade i ”rörelsen” inte bara som flickvänner utan också som bloggare, talar och artister på Vit Makt-scenen.

Anmärkningsvärt i sig. Men man måste ändå ha klart för sig att det här handlar om procent av bråkdelar, något eller några hundratal organiserade kvinnliga nazister.

De individuella bevekelsegrunderna och livshistorierna hade trots det kunnat vara intressanta om Blomquist och Bjurwald fått mer ut av de få (avhoppade) aktivister de lyckats tala med eller om de, ännu bättre, hade lyckats få fram fler informanter. Det hade heller inte skadat om de hade läst lite mer och bredare (symptomatiskt nog finns varken Dahlgren eller Bokholm eller Jonsson med i källförteckningen) och tänkt lite djupare och djärvare.

Nu blir det lite god dag yxskaft över ”God dag kampsyster”. Den är för splittrad i empirin, för diffus i analyserna. Mer ett researchmaterial än en färdig bok.

Tråkigt att behöva skriva. Det finns ett antal fascinerade frågor gömda i det ämne Blomquist och Bjurwald här slarvar bort, frågor som om de fördjupats hade kunnat göra boken ruggigt relevant.

Hur kommer det sig till exempel att Sverigedemokraterna ännu inte vågat satsa fullt ut på särartskortet? Beror det på att Sverige blivit för klokt. Eller är partistrategerna för dumma?

Per Svensson, medarbetare på kulturredaktionen

BOKTIPS

• Sif Bokholm: I otakt med tiden. Om rösträttsmotstånd, antipaficism och nazism bland svenska kvinnor (Atlantis, 2008).
• Bibi Jonsson: Blod och jord i trettiotalet. Kvinnorna och den antimoderna strömningen (Carlssons, 2008).
• Eva F Dahlgren: Fallet Sigrid Gillner (Frank, 2008).
• Björn Fontander: Carin Göring skriver hem (Carlssons, 2009).
• A.N. Wilson: Winnie and Wolf. A Novel (Hutchinson, 2007)
• Anna Maria Sigmund: Nazisternas kvinnor (Tiedlund, 2001).