Det finns författare särskilt svåra att låta bli att läsa biografiskt. Anaïs Nin med sina berömda älskare, sitt tabuöverskridande liv och sin utlämnande dagbok är en sådan. Men "Incestens hus", Nins skönlitterära debut från 1936, ger en möjlighet till en mer inomtextuell läsart. Incesten som tema, som arkitektur, formuleras här långt bortom den omtalade fadersincesten i Nins eget liv. Incestens hus är överträdelsens hus, platsen för ett brott, skrivandets brott. I dess ”osläckliga begär” måste den skrivande träda in, men inte för att nå autenticitet utan för iscensättningens eller, med Nins ord, ”lögnens” skull. Lögnen, fiktionen, som här också delvis blir en feminin strategi - en rollframställning, dräkt, lika delar fångenskap och frihet, smärta och njutning: ”Kvinnans mjuka foglighet ristade jag in i männens hjärnor med ord av koppar.”

”Incestens hus” går att läsa som en poetik för författarskapet. Med sin överdådiga, nästan ohanterligt bildrika stil skriver den hela tiden fram sin egen möjlighet, det vill säga på en gång arrangerar och inmutar den plats varifrån det är möjligt att skriva. Genom den icke-linjära och surrealistiska prosan framträder ett jag ”utkastat från ett ljudlöst paradis”, ett livmoderlikt tillstånd av omedveten älskog och rörelser utan ansträngning.

Här finns också Jeanne, vid vars bröllop en outhärdligt öronbedövande klockringning materialiserar äktenskapets boja – Jeanne letar efter sin förlorade bror, han som hon egentligen älskar och som inte står ut med att hon åldras. Slutligen finns också Sabina, jagets dunkla tvilling eller andra ansikte - ”abnormt sammanbundna” ser de på varandra med ”konkubinögon”. Till henne, sin syster, älskare och medbrottsling säger jaget: ”Jag ska låta dig bära mig in i förstörelsens fruktbarhet”.

”Incestens hus” är en liten hård pärla till bok, och Nins täta prosa är som en bländning över näthinnan.

Hanna Nordenhök, poet och litteraturkritiker.