Det finns en seglivad föreställning om den svenska adelns undergång, en myt som inte minst vuxit sig stark genom mästerlig skönlitteratur. I somras repriserade SVT Sven Delblancs Hedebysvit för jag vet inte vilken gång i ordningen. I övergången från ett lantligt klassamhälle till ett urbant folkhem heter den stora förloraren baron Carl Gustaf Urse på det sörmländska godset Valla. Han saknar de förmågor som kan göra honom till en ”aktiv profitör” i den nya tiden – ”en aktiv härskare, ett rovdjur, en bödel” – och dränker sig i ån, inför ögonen på byfånen. ”Vem”, frågar berättaren, ”gråter över vrakgodset på stranden, över allt det förbrukade Historien spyr ur sin mun?”

Även historievetenskapen, lätt anfrätt av idén om det världsunikt jämlika Sverige sedan hedenhös dagar, har betonat att den svenska adeln varit förhållandevis svag och haft lite att säga till om. I själva verket har den varit mycket framgångsrik; kungamakten vilade, med några få år av envälde, på adelns nåd. Historikernas intresse för adeln sträcker sig fram till representationsreformen 1866, och 1900-talshistoriker ägnar den inget intresse alls – som om aristokratin sjönk i den flodvåg som kallas det demokratiska genombrottet, trots att den mycket lyckosamt smälte samman med den uppåtgående borgarklassen.

Välkommet och överraskande därför att Björn af Kleen med "Jorden de ärvde" tar denna samhällsklass på allvar. Adeln består av 2,5 promille av befolkningen men äger jord som motsvarar en yta långt större än Gotland – och den expanderar, tack vare Europas mest godsvänliga politik. Avskaffandet av såväl förmögenhetsskatt som arvsskatt har gjort godsen lönsamma, med den sänkta fastighetsskatten som grädde på moset.

Många av godsen är fideikommiss; en feodal kvarleva som innebär att äldste sonen, eller den son som pappan dubbar till arvtagare – aldrig döttrarna – ärver rubbet. De andra syskonen får ingenting, men förväntas bli omhändertagna av patriarken. Därmed kan jordegendomarna hållas intakta, på bekostnad av den svenska arvsrätten och ofta även syskonsämjan. Visserligen avskaffade Sverige 1964 fideikommisset, som sista land i Europa, men lagen har sedan dess framgångsrikt åsidosatts. Regeringen uppvaktas ständigt av begäran om förlängning, och i de ansökningar som af Kleen har tagit del av framträder två huvudargument: 1) man påstår att man lever i en evig sillvecka och helt enkelt inte har råd att splittra egendomen; 2) man menar att fideikommissets avskaffande hotar det svenska kulturarvet, att det med andra ord ligger i det allmännas intresse att fideikommisset fortlever.

Som af Kleen konstaterar, har adeln ett intresse av att odla myten om sin egen förestående undergång, men verkligheten svarar dåligt mot martyrskapet. I jordarna ligger mångmiljonbelopp nergrävda, ingen behöver leva på marginalen om fideikommisset upphävs – och vem bestämmer var marginalen ska gå? Lika problematiskt är påståendet att fideikommisset är en del av det svenska kulturarvet och bara därför måste bevaras. Med det argumentet kan man försvara vilka historiska klasskrankor eller privilegier som helst och till och med återinföra träldomen. I själva verket är den här typen av storgodsdrift historiska anomalier, och särskilt kulturintresserad har den svenska adeln aldrig varit.

Intressant nog, är det en socialdemokratisk politik, i kombination med EU:s sakrosanta syn på äganderätten, som bäddat för adelns återkomst. Socialdemokratin kan, menar af Kleen helt riktigt, identifiera sig med det långsiktiga förmyndarskap som adeln utstrålar, till skillnad från uppkomlig, brackig nyrikedom. Det gör att de i det här fallet vänder arvsrätten ryggen, liksom de arrendatorsbönder som i generationer brukat jorden, de senaste 45 åren med 1964 års löfte om friköp. Inte konstigt att adeln numera älskar sossarna – ”det mest godsägarvänliga partiet” – som infört stora skattereduktioner och avdragsgilla slott.

Det framkommer av de intervjuer som Björn av Kleen gjort med en rad välmående godsägare. I kraft av sitt efternamn har han beviljats audiens, i tron att han är en ung klassbroder. Så kan han iscensätta en wallraffning utan peruk, för att avslöja en girighet som för tankarna till Molières satirer. Friherrarna och allt vad titlar de har, berättar hur de i fideikommissets namn bearbetat barnen att det inte finns något ord som rättvisa. En har övertygat sin 14-åriga dotter att hon ska avstå från allt. En annan har avhyst sina syskon från hus de bebott i decennier. En tredje har kört ut sin 90-åriga mor, eftersom hennes ”ockupation av Stora Huset vid Erstavik är en brottslig gärning”. Och så vidare.

Dessa vämjeliga interiörer från de vackra slotten är naturligtvis mumma för den Måns som redan har fördomar, men de är också bokens svaghet. Björn af Kleen finner inga förmildrande karaktärsdrag hos någon. Hans penna är genomgående syrlig, för att inte säga spefull, om än med språklig finess – boken är skriven på en ljuvligt vacker sakprosa.

"Jorden de ärvde" tappar styrsel när författaren lämnar det alltigenom intressanta fideikommissystemet. Ett kapitel om internatet Lundsberg ger inget nytt, inte heller det om Riddarhuset. Intressantare är kapitlet om Sveriges jordägareförbund som gör godsägarna till en ”seg, slug och politiskt kompetent grupp av framgångsrika lantbrukare och äganderättslobbyister”. Sista sidorna handlar något litet om af Kleens egen bakgrund, en enkel uppväxt i Hedemora. Här skymtar en avund mot den del av släkten som tagit för sig; morfars mammas syster gifte sig De Geer och fick så mycket mer av överklasskakan. Kanske skulle författaren börjat boken med sig själv, i stället för att som nu avsluta med en lite bitter eftersmak som andas privat hämnd.

Ska vi förstå samhället måste vi studera klasserna, skriver Annette Kullenberg i "Överklassen i Sverige" från 1974. Det är fortfarande den bästa sociologiska studie vi äger om de människor som folkhemsprojektet accepterade men helst inte låtsades om, eftersom de strider mot alla jämlikhetsideal. Där spinner Kullenberg på undergångsmyten, men i "Urp! sa överklassen" från 1995 konstaterar hon att vi aldrig får underskatta överklassens förmåga att komma tillbaka. Kullenberg skrev sina böcker innan den godsvänliga politiken fullt ut gav överklassen skattereducerat råg i ryggen. I dag, visar af Kleen övertygande, är godsägarna en ekonomisk, politisk och kulturell makt som de nyligen bara kunde drömma om.

Delblancs baron Urse på Valla sörjde att hans land inte längre var hans, han trodde i nådens år 1937 att det var ”för sent att anta en förklädnad och blanda sig i hopen av kommande maktägare”. En knapp mansålder senare är godsägarklassen lika välmående som på tidigt 1600-tal. Då levde de gott på skattefrihet och donationer. I dag åtnjuter de skattefrihet och undantag från arvslagstiftningen. I kulturarvets namn har Sverige ånyo ett frälse.

Åsa Linderborg

Eftersom Björn af Kleen medarbetar i Sydsvenskan recenseras hans bok av Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg.