I sin presentation i ”Svensk Bokhandel” är Caroline Ringskog Ferrada-Noli noga med att framhålla att hennes debutroman inte handlar om henne själv. ”Min roman är en skapelse. Den handlar inte om mig, utan om er…” Det är intressant att romaner nu för tiden kräver den typen av varudeklaration: obs, detta är inte jag, det är fiktion. Distinktionen blir ännu viktigare när man, som Ringskog Ferrada-Noli redan har ett namn som journalist och bloggare.

”Naturen” är skriven i jagform och handlar om sorg. Men det tar lång tid innan man som läsare förstår vad sorgen handlar om. Det är en tillståndsbeskrivning, månad för månad, med tankesprång i minnet. Jagberättaren, en tjugofyraårig kvinna, har tappat fotfästet, bor i Malmö, är pank, går på soc, isolerar sig i en sunkig lägenhet, förfaller. Och iakttar oupphörligt sig själv och sin omgivning. De hemlösa, heroinisterna, invandrarkidsen, de glada 30-åringarna som renoverar kök, den anorektiska väninnan. Barndomens kolorerade snapshots.

Ringskog Ferrada-Noli är en driven stilist. Hon har en slängig, medvetet utmejslad prosa, full av oväntade metaforer. ”Taxibilarna såg ut som slem i natten. Ledigskylten grön, avstängt smutsig.” Det är en språkligt egensinnig text som ofta imponerar. Ändå fyller den mig med irritation. Jag förstår att det är meningen att jag som läsare ska föras in i det här ångestfyllda, klaustrofobiska tillståndet. Men jag distanserar mig eftersom jag inte förstår. Vad är det för katastrof som har inträffat? Varför får jag inte veta? Var är själva berättelsen? Jagets cyniska skärskådande av tillvarons misär känns till slut bara som en kokett och överspänd språkövning.

Tills romanen äntligen hittar sin kärna och förlusten uppdagas. Då skruvas tonläget åt. I dödens närvaro får berättelsen liv, allting får tydliga konturer, sorgen får sin rättmätiga tyngd. Synd att författaren väntade så länge med att avslöja den.