I Rekordmagazinet, för nästan på dagen tjugofem år sedan, nominerade Jan Guillou Köping till Sveriges tråkigaste stad. Bara några timmar tidigare hade Köpings Ikeavaruhus slagit igen för att öppna tre mil bort, i Västerås. Som naturlig följd trycktes Köpingsborna ordentligt ned i skorna och äntrade ett novemberdis av dålig självkänsla.

Men det fanns en räddning och den stavades Hasse P. Inte Hasse Pettersson utan Hasse P. Under hans ledning skulle Köping baka…tadaa!... världens längsta smörgåstårta.

I "Tårtgeneralen", en dokumentärroman där "nästan allt är sant", porträtterar Filip Hammar och Fredrik Wikingsson denne Hasse P, i dag 65 år. När det begav sig var han en man med missbrukarförflutet som flackade runt i Västmanland. När han ådragit sig skulder i en stad drog han vidare till nästa. I en storstad hade en sådan som Hasse P försvunnit i mängden. Men i Köping fick han en chans att förverkliga sin narcissistiska framgångsönskan.

Utöver detta är "Tårtgeneralen" en småstadsskildring med stadshotell, kommunala tjänstemän, nyårsrevy och amerikanska basketproffs. Filip Hammars barndomsstad sätts på den litterära kartan. Författarna säger sig ta den lilla stadens parti men genom att ideligen poängtera att Hasse P säger "Gillio" istället för Guillou står man ändå en bit därifrån (i Stockholms innerstad) och garvar.

Filip Hammar och Fredrik Wikingsson nådde stor framgång med 80-talsskildringen "Två nötcreme och en moviebox" (2003). I den tvåhundra-sidiga "Tårtgeneralen" bekräftar de än en gång att de behärskar sin barndoms populärkulturella referenser – ballongdans, Lagerfeldparfym och After Eight. Med yvigt vokabulär berättar de om ett land som slutade vara oskuldsfullt och blev, med författarnas eget ord, "Kukförlängarsverige". Berättelsen om Hasse P, som skulle kunna vara intressant på ett djupare plan, göms bakom en pedagogiskt lite för ivrig kuliss av flåsiga 80-talsklichéer.

Förutom den rudimentära folkbildningsinsatsen om 80-talssverige är bokens koncept ganska likt "100 höjdare – Sveriges skönaste människor". Filip och Fredrik har berömts för hur de lägger sig på intervjupersonernas nivå. Och texten lyser av kärlek till Hasse P, som är en "skön" kille, och som enligt bokens prolog inte vill ha någon "tillrättalagd skit". Mitt skratt lägger sig som en obehaglig klump i magen. Bilden av Hasse P är en pastisch, om än en rörande sådan. För hur kul är det egentligen med en man vars livs höjdpunkt är när han slår världsrekord i smörgåstårta?

Det är en ganska väl sammanhållen bok och Filip Hammar och Fredrik Wikingsson behärskar sin genre. Sköna killar som snackar på sköna killars vis. Grabbigt flabb om basketstjärnor som sätter på direktörernas döttrar.

Hammar och Wikingsson har länge (ungefär som Alex Schulman) räknats som begåvningar som slösar bort sin begåvning. Redan innan deras första roman släpps i handeln har de intervjuats i Babel. Mitt tips är att de har ett program i P1 inom ett halvår.