Lysande vit står vintermorgonen utanför mitt fönster och lysande vitt är fotografiet av Nordpolen på Gunnar D Hanssons diktsamling "Lomonosovryggen" som ankommer mig med perfekt emotionell timing. Och helt självlysande, ja briljant är denna bok som så intelligent, sensibelt och underhållande beskriver en sex veckors resa till polartrakterna med isbrytaren Oden sensommaren 2009. Så underbart att inte behöva vänta åravis på denna lekfullt allvarliga diktsamling, som dock på intet vis är en dagsaktuell slända. Det är den lilla vassa förlaget Anthropos som har åstadkommit vad större förlag inte förmår, och resultatet är inte bara vackert utan oundgängligt.

Gunnar D Hansson har sitt eget sett att bedriva lyrik, är på sitt sätt sin egen genre, även om influenser från Erik Beckman kan skönjas, och andra författarskap som Lotta Lotass har rimligen inspirerats av Hansson. Noggranna fakta dröms ihop med filosofi och biografi till en egenart som jag utan bättre ord vill kalla för en världsförståelse. Resan i det vita Arktis, frånvaron av hållpunkter i det vita bidrar till en existentiell yrsel som Gunnar D Hansson håller på plats med fakta och fiktion från mytologins Oden till den ryska polarforskaren och poeten Lomonosov. Det är denne som gett namnet åt den bergskedja som löper under Nordpolen, möjligen lika underjordisk och oåtkomlig som den samtida poesin nu förmodas vara. Här kommer även Novalis, Emily Dickinson, Esaias Tegnér och Mäster Eckehart till tals på isen mer sakligt än extatiskt.

Hansson sticker ingalunda under stol med att poesin är i kris. ”Många tror att de rörliga drivisformationerna kommer att smälta bort, liksom diktsamlingsformen.” Den postmoderna epokens diktsamlingskris är inte Nordpolens kris, men vissa symptom sammanfaller, skriver han och konkluderar att båda fenomenens klassiska metafysiska ställning är hotad. Men lyriken är såväl sommar som vinter den enda möjliga genren på den nittionde breddgraden.

Det tror man gärna. Den poesi i sak som Hansson återfinner till exempel hos Rachel Carson har långa traditioner inte minst i Sverige genom namn som Carl von Linné och Ostindienfararna. Gunnar D Hanssons på en gång listiga och lärda poesi vet var han kliver när han vistas både i traditionen och på isbrytaren. En diktsamling av detta slag, essäsamling, polarreflektion och kulturanalys borde bli allmänt läst och diskuterad. Jag misstänker att det är fler än jag som ryser bara av att läsa positionsbestämningarna norr om all musik. Personligen finner jag deckarintrigerna mer besynnerligt svårtillgängliga. Här bländas jag både av språk och klarhet och finner de ord som varar längre än polarnatten, längre än den korta halvårsljusa polarsommaren.