Det var på sätt och vis synd att Stieg Larsson hann norpa titeln ”Män som hatar kvinnor” – namnet vore kongenialt för Katarina Wennstams romantrilogi. Spänningsromaner, som det står på omslagen, med kompassen lagd på mäns våld och kvinnors utsatthet. ”Alfahannen” följer tätt i hälarna på de framgångsrika ”Smuts” (sexhandel) och ”Dödergök” (hedersvåld), och har ett troligtvis lika slagkraftigt tema: framgångsrika män som våldtar. Bokens manliga huvudperson heter Jack Rappe, superskådis och häradsbetäckare med brett varggrin och smak för småflickor.

Tidigt i boken hittas han halvdöd utanför sin lifestyle-villa i Nacka – någon har kört en trasig ölflaska i magen på honom. Gärningskvinnan är inte långt borta – det är Rappes motspelerska och från-och-till-flickvän Emma Wahl som slagit sig fri efter ett våldtäktsförsök. Boken ­skildrar det rättsliga efterspelet och gör en lång tillbakablick på hur Jack och Emmas relation startar, fortskrider och slutligen surnar, parallellt med en skildring av Emmas steg in i den svenska skådepelarbranschen. Det är en vältänkt, driven historia – däremot lämnar ”Alfahannen” en del att önska som läsupplevelse betraktat.

Wennstam har visserligen ofta poängterat att hon inte vill vara litterär (senast i en intervju i DN för några veckor sedan), att trilogin snarare är till för att ge folk som rafsar åt sig en deckare i kön på Ica ett budskap på köpet, men här tycker jag hon gör ett tankefel. Eller åtminstone helt ger efter för fördomen att spänningslitteratur per automatik är en plattare sorts litteratur, att agendan måste hamras in på bekostnad av språkdräkten. Wennstam rusar målmedvetet fram genom sin berättelse, men hon redovisar snarare än gestaltar, och dyker gärna in i ett pekfingerhöttande tonfall, som om hon plötsligt gör speakerröst till ett reportage (typexempel: ”Det har spekulerats i om Shirin Sundin med sina utländska rötter skulle åtnjuta någon fördel i målet gentemot rättens ordförande Ali Khan. På sedvanligt okunnigt svenskt vis. ­Shirin Sundin är persiska, född i Sverige och med svensk man, och Ali Khan är uppvuxen i Sydafrika men har bott i Sverige i snart fyrtio år”). Man ­vänder sida efter sida i väntan på offrets rättmätiga hämnd (den kommer, om inte med döden så med en stomipåse på hunkens världsberömda magrutor), men när jag slår igen boken känns det ändå  … lite fattigt.

Wennstam har på modernt vis späckat historien med samtidsgarnityr – märken på klänningar och smycken och danska designmöbler och specifika årgångar amarone – men de fyller inte just någon annan funktion än att visa att hon har koll på mode och design. Finns verkligen inget annat sätt att visa att en berättelse utspelar sig i urban nutid än att vifta med logotyper och gatuadresser, undrar jag lite trött? Dessutom lägger Wennstam av någon anledning mer möda på att detaljbeskriva kvinnors utseende än mäns. Kanske är det ett berättartekniskt grepp för att spegla att så är det ju i verkligheten också, men det är inte glasklart genomfört, och jag blir efter ett tag lite irriterad på alla reflektioner över bröstkullar och röda läppars signalspråk och lår som inte går ihop nedanför skötet.

Ett annat problem, åtminstone för mig, är att jag inte bryr mig så värst mycket om karaktärerna. Varken Emma eller Jack blir mycket mer än människoskisser: den unga och storögda kvinnan kontra den vackre och våldsamme mannen som använder skrevet som vapen. Det är en enkel och effektfull bild, ja, men de där strukturerna återfinns ju även bland människor som inte ser ut som Stockholms lucia och Conan Barbaren.

Bäst funkar boken när den gräver i Emmas inre konflikt över varför hon fortsätter umgås med Jack, när Wennstam via sin hjältinna närmar sig den bisarra motsättningen mellan attraktion och klarsynthet som geggat ner förståndet på varenda människa som haft en rutten kärlekshistoria. De där ögonblicken då man tänker: vad är det här för en människa egentligen? Och varför låter jag honom (eller henne) göra såhär mot mig? Samtidigt utforskar inte Wennstam frågan varför människor som Jack Rappe kan ha en sådan dragningskraft. Han blir inte mer än ett hyperpotent monster som tycker att kvinnorna han tar hem ”gott kan få slicka av hans piss”.

Jag misstänker förstås att jag inte tilhör Wennstams huvudsakliga målgrupp för de här böckerna – jag är för gammal, jag är för luttrad, jag har redan varit där. Så uppburna män kan vara dominanta skithögar, jaha, säger du det. Däremot är det mycket möjligt att jag en vacker dag sätter boken i min dotters händer, ser henne djupt i ögonen och ber henne att för guds skull akta sig för scenskolan.

Anna Hellsten

medarbetare på kultursidan