Jag har inte tidigare läst Anne Swärd, som ändå Augustnominerades redan för sin debutroman ”Polarsommar” 2003. Det var dumt av mig, förstår jag efter att hon har blåst mig igenom sin tredje roman ”Till sista andetaget”.

Den är en härlig historia, den är flera härliga historier som virvlar kring två centrala relationer – utan att därför vara en så kallad relationsroman. Snarare är ”Till sista andetaget” dels ett kvinnoporträtt, dels en släkthistoria. Samt ett par livsöden.

Och om jag inte hade sett omslaget och inte visste att Jean-Luc Godards film, som boken är döpt efter, var en experimentell novelle vague-film från 1960 skulle jag nästan vilja kalla den en thriller också.

Förutan att innehålla några värre brott eller våldsamheter än marijuanarökning och pyromani är den spännande. Som en pusseldeckare där man i slutet dock inte vet om alla delar verkligen är tillstädes och korrekt sammanfogade. Vad var det egentligen som hände, varför vek jag hundöron i stället för att anteckna? Hade jag tid skulle jag läsa om den för att få veta mer, få syn på samband som jag kanske missat och stryka under särskilt snygga formuleringar.

I centrum står barnet och sedermera (eller rättare sagt växelvis, möjligen inspirerat av Godards ”jump cuts”) den unga kvinnan Lo. Hon växer upp som ensambarn i en vagt beskriven skånsk landsbygd, dit hennes originella storfamilj där flera generationer samsas, flyttar för att farfar ska få ett arboretum. Det är tidigt 70-tal. I samband med en svår skogsbrand träffar sexåringen Lo Lukas, en sju år äldre pojke som får stryk av sin ensamstående pappa från Ungern.

De bägge barnen utvecklar ett ytterst besynnerligtförhållande som ska vara i många år. Bland annat talar de med varandra med repliker ur Los mammas favoritfilm – ”Till sista andetaget”. När Jean Seberg tar livet av sig 1979 sörjer modern och blir oåtkomlig.

Lo och modern är central relation nummer två. Akta dig för kärleken och lek inte med elden, råder modern sin dotter. Det första rådet både lyder och lyder hon inte. Det andra inte så vidare värst. Bland annat ska hon som ung vuxen dumdristigt följa med okända män hem såväl på den ungerska landsbygden som i New York.

Och även om man kan tolka Los promiskuitet som symptom på ett trauma i barndomen eller på den familjehemlighet som hennes mamma bär på – och som successivt, sakta och suggestivt nystas upp – så tvingar Anne Swärd underbart nog en inte göra det. Jag får tolka Los beteende själv, och upplever banne mig hennes sexualitet som sund och befriad. Även när hon är rädd och tar risker. Män är farliga sexobjekt, det vet alla kvinnor.

Dessutom ser och upplever jag kärleken i den här boken, ja flera komplicerade kärlekar, liksom massor av problem och tragik. Jag fattar inte hur personerna ser ut, eller vad de gör för att försörja sig, och den skånska byn är lika osynlig som New Yorks och Krakows gator. Men jag noterar eldsvådorna och köper utan att tveka det urgamla litterära tricket att använda stark sommarvärme för att skruva åt stämningen.

Det vill säga: jag är glad för att Anne Swärd inte håller alla de löften som hon och sex andra författare gav i ”Manifest för ett nytt litterärt decennium” i Dagens Nyheter i somras, åtminstone inte det där om en ”öppet kommunicerande” roman.

Konsten är ju att omväxlande och rytmiskt öppna och sluta, ge och ta, visa upp och skyla. Och den kan uppenbarligen Anne Swärd.

Nina Lekander

Eftersom Anne Swärd medarbetar i Sydsvenskan recenseras hennes bok av Expressens kritiker Nina Lekander.