Fascinationen inför den finska samtidshistorien började för min del vid mitten av 1990-talet, under ett sommarjobb i Helsingfors. Jag frågade, inte så lite sensationslystet, en finlandssvensk kollega om inbördeskriget 1918 och fick veta att hans morfar förmodligen sympatiserat med de vita och hade ägt en revolver. Mer blev det inte. Finska inbördeskriget föreföll vara en intern angelägenhet, ett konfliktfyllt stillastående mitt i det annars så oförblommerade Finland.

Den svenske journalisten Bjarne Stenquist beskriver en liknande upplevelse, i "Den vita segerns svarta skugga. Finland och inbördeskriget 1918". Stenquist kommer dit på 1970-talet, utsänd från en svensk vänstertidning där man intresserar sig för de små staternas självbestämmanderätt. Finland är en sådan, inklämd i armhålan på den ryska björnen. Fast mest av allt tycks Stenquist ha drabbas av en långvarig geografisk och kulturell förälskelse. Under sina många besök märker han efterhand en skugga; inbördeskriget, som ingen självmant tycks prata om. Större delen av boken är en genomgång av forskningslitteraturen och en diskussion om vilken roll inbördeskriget spelar än i dag det i den finska nationen.

Det som Stenquist tillför är framförallt ett kopplingsschema för hur man ska förstå dissonanserna i den finska historiekulturen. Särskilt krocken mellan den vita sidans stolthet och entusiasm över sin insats – förmedlad genom mängder av memoarer och minnesböcker som började publiceras efter inbördeskrigets slut - och den bild som ges i nyare forskning av segrarnas häftiga brutalitet.

De vita befarade att ryska revolutionen skulle sprida sig till Finland. De rödas uppror, där arbetslöshet, livsmedelsbrist och fattigdom var bidragande orsaker, betraktades som ett sedan länge planerat landsförräderi. Bjarne Stenquist bemödar sig också om att förklara hur viktig idén om ett Storfinland var för den vita sidans ledning. I skydd av en kommande tysk expansion österut efter ryska revolutionens väntade kollaps planerade man att skapa nya gränser genom att införliva Östkarelen med Finland. Förutsättningen var en politisk underordning till Tyskland, med en tysk prins som finsk kung, en plan som genom första världskriget slut aldrig kom att realiseras.

Och redan före dess tog Mannerheim, inbördeskrigets triumfator, som ogillade samarbetet med Tyskland, en timeout från politiken och åkte till Norge och jagade. Först efter det tyska nederlaget kom han tillbaka, som riksföreståndare. Tyskvänlig eller ententeorienterad; monarki eller republik, sådana skiljaktigheter kunde man komma över och förbi i det borgerliga Finland. Offentlig sympati för de röda förlorarna i inbördeskriget var en helt annan fråga. Bjarne Stenquist skildrar hur Mannerheims ressällskap under jaktturen i Norge, svågern och industrimannen Hjalmar Linder blir totalt utfryst efter att ha skrivit en insändare i Hufvudstadsbladet i maj 1918, där han protesterade mot den vita sidans terror. ”Nog med blodbad” uppmanade Linder. De rika hade provocerat de fattiga genom närighet och överdåd. Därigenom hade de bidragit till de spänningar som uppstått. Nu var det dags för försoning. För vad hade de röda försökt sig på som de vita inte gjort? Stenquist beskriver Linders fortsatta tillvaro som en tragedi som slutar med självmord i landsflykt några år senare.

Forskare som Heikki Ylikangas (Vägen till Tammerfors, 1995) och Aapo Roselius (I bödlarnas fotspår, 2009) har pekat på att finska inbördeskriget i hög grad handlade om ett nedgörande av en inhemsk arbetarrörelse. Stenquist drar utifrån Roselius och Ylikangas och även andra finska historiker slutsatsen att den vita sidan i Finland systematiskt sopade igen spåren av sina förföljelser mot de röda. Hemlighetsmakeriet visar enligt Stenquist på att det fanns en skuldproblematik. Men han pekar också på att den var underordnad en tydlig politisk agenda, och att det inte rörde som några enstaka vita busar som förlöpte sig.

Stenquists egen slutsats är att det finska inbördeskrigets efterspel liknar de smutsiga krigen i Latinamerika under 1970-talet, när militärjuntorna fimpade oppositionen med alla till buds stående medel, allt för att operera bort det som ansågs som en svulst på samhällskroppen. Proportionerligt sett, hävdar han, drabbades till exempel en större del av den finska befolkningen av den vita terrorn än det chilenska folket av Pinochets förföljelser under och efter kuppen i Chile.

Efter Tysklands nederlag hölls allmänna val i Finland i april 1919 (och Finland blev i den nya världsordningen en av flera mindre buffertstater mot kommunismen). Socialdemokraterna återtog sin plats i politiken som nu kom att styras av mittenpartierna. En rad reformer som skolplikt, religionsfrihet, yttrande- och föreningsfrihet infördes. Å andra sidan fanns hotet om en militär statskupp kvar långt in på 30-talet enligt Stenquist. De som utövat den vita terrorn satt kvar på olika poster i staten, framför allt inom militären och domstolsväsendet. De som försökte resa minnemärken vid de röda massgravarna blev trakasserade. Också den finska bilden av Sverige formades i hög grad av den vita sidan. Stenquist refererar till Ainur Elmgrens avhandling "Den allrakäraste fienden". Svenska sterotyper i finländsk press 1918-1939 (2008) som visar på att en finsk skepsis gentemot Sverige grundlades av de vita 1918, eftersom Sverige inte tillräckligt stöttat kampen mot den röda faran.

Och visionen om ett Storfinland hade fortfarande stor betydelse. Under fortsättningskriget intogs Östkarelen av Finland.

Aapo Roselius påpekar i sin studie att massavrättningar inte är beroende av undantagsmänniskor. Bjarne Stenquists förtydligar den målinriktade rationalitet som låg bakom de vitas agerande. Han ger även en ledtråd till vad den samtida finska tillknäpptheten om inbördeskriget möjligen handlat om; klasshat och krigisk triumf funkar illa med upplysning och framstegstänkande.

Anne Hedén

journalist och historiker

FAKTA/Finska inbördeskrigets efterspel:

I samband med inbördeskrigets slut hade cirka 10 000 personer dödats.

En uppskattning är att omkring 8000 personer var inblandade i avrättningarna.

Av 80 000 fångar dömdes 60 000 i ståndsrätter eller så kallade statsförbrytelsedomstolar.

13 500 av fångarna dog efter inbördeskriget av umbäranden, svält och sjukdomar.

Förbudet mot matpaket till fångarna förvärrade spanska sjukan som härjade i lägren under sommaren 1918.

Källor: Aapo Roselius, I bödlarnas fotspår, samt Bjarne Stenquist Den vita segerns svarta skugga. Finland och inbördeskriget 1918.