Ett avsnitt i Sofi Oksanens nya roman är särskilt plågsamt att läsa. I början av 1990-talet hålls det estniska traffickingoffret Zara som slav i Berlin. Hennes hallick Pasja drömmer om en egen tatueringsstudio och övar sig på flickorna som snart ska kasseras. Över bröstet på Zaras olyckssyster Katja tatuerar han en storbröstad kvinna som suger av djävulen. Hon märks som ett djur och länken mellan hennes inre och yttre helvete förevigas. Hon försvinner och ger plats åt andra som ska konsumeras. Tydligare än så blir inte kvinnohatet.

”Utrensning” är Oksanens tredje bok. Hon slog igenom med debuten ”Stalins kossor” (på svenska 2007) där huvudpersonen Anna, liksom Oksanen, har en finsk far och en estnisk mor. Bokens Anna accepteras inte i något av länderna – i Finland är hon en rysshora på grund av sitt ursprung. Hon utvecklar en grav ätstörning och frossar i marshmallows då det är ”lättsamt och bekvämt och vackert att kräkas dem”.

På många sätt är ”Utrensning” en fristående uppföljning av ”Stalins kossor” – i centrum står kvinnor som försöker bevara sin mänsklighet i ett omänskligt system. Båda böckerna spänner över flera generationer men den svarta humorn i ”Stalins kossor” är bortskalad i ”Utrensning” där förnedringen skildras mer brutalt och naket.

Zara lyckas fly ifrån sin hallick och dyker upp hos den äldre kvinnan Aliide i en liten estnisk by. Långsamt uppenbarar sig ett band som kopplar dem samman.

Aliide är den ständigt olyckliga själen som i ung ålder förälskade sig i sin systers make, motståndsmannen Hans. Det är en närmast mytologisk framställning där den svala systerns svett doftar viol och den buttra Aliide luktar lök. En synsk kvinna råder henne att blanda i sitt eget blod och kiss i Hans mat för att han ska bli kär i henne, men inget lyckas. Till slut begår hon det yttersta sveket och offrar sin själ för, kanske inte kärleken, men en stunds stulen lycka.

Aliides öde är en allegori över människors hopplösa situation i en diktatur. Vilket ansvar vilar på individen och vilket vilar på det korrupta systemet när man offrar andra för att rädda sig själv? Gränsen mellan offer och förövare är förrädiskt tunn. Aliide är en av alla estniska kvinnor som släpas in i kommunalhuset och våldtas. Samtidigt gifter hon sig med partipampen Martin och njuter av att kunna skicka folk till Sibirien. När den utsatta Zara söker skydd hos henne får hon en chans att föddas på nytt.

Alla parallellhistorier till trots blir romanen aldrig spretig. Den är mästerligt komponerad och det psykologiska mörkret är så kompakt att det letar sig in i läsaren. Aliides och Zaras rädsla och skam levandegörs till den grad att sidorna nästan darrar. Oksanen har en fantastisk förmåga att i språket gifta samman rå brutalitet med poetisk skärpa. Jag tänker på Charlotte Roches makabra ”Våtmarker” när Oksanen letar sig tätt inpå äcklet – flugor surrar och odörer sticker i näsan. ”Håret under armarna var svettgult och kändes trots sin tjockhet sprött, som rostig ståltråd”, heter det om maken Martin.

När jag slår ihop boken sitter jag stum en lång stund, bedövad av all den skam som kvinnorna – frivilligt eller ofrivilligt – tagit på sig från omvärlden. Oksanen har uttryckt besvikelse över det finska mottagandet av ”Stalins kossor”, att beskrivningen av det estniska lidandet i Sovjet ignorerades. Budskapet i ”Utrensning” är däremot svårt att värja sig emot, även om det säkerligen kan uppfattas som provocerande, nämligen att kvinnor blir lika förnedrade i diktaturer som i lattesippande marknadsekonomier.

Särskilt angelägen är berättelsen om traffickingoffret Zara. Varje morgon på väg till jobbet passerar jag bron där litauiska Danguole Rasalaite hoppade mot sin död 2000 (senare filmatiserat av Lukas Moodysson i ”Lilja 4-ever”) och det dyker upp notiser om liknande olyckssystrar i Skåne. Att läsa ”Utrensning” är som att få ögonlocken fastklistrade vid ögonbrynen. Man måste se. Jag hoppas att många smittas av Sofi Oksanens ursinne.

Rakel Chukri

Sydsvenskans kulturchef