Brasília oktober 2002. Henrik Brandão Jönsson går ner på hörnet för en matbit, några öl och lite folkliv. Då uppstår problem. Det finns inget gathörn. ”Skulle jag ta mig någonstans var jag tvungen att riskera livet genom att korsa Monumentalaxeln med sina tolv filer.”

Sydsvenskanmedarbetaren Bran­dão Jönsson befinner sig i Södra hotellsektorn, SHS, och har nyss skickat iväg artikeln om Lula da Silvas seger i presidentvalet. São Paulo rapporteras igenkorkat. Rio de Janeiro sjunger och dansar. I vägrenens tystnad, lätt förvirrad, viftar vår man i Brasília in en taxi. Chauffören förklarar: Festen är i Södra nöjessektorn.

I augusti, när luftfuktigheten når ökennivå, brister blodkärlen i näsan. Brasílias invånare får kollektivt näsblod. Vad gör man här? Dröm­yrket bland Brasílias gymnasieelever är statstjänsteman. Eftersom ingen egentligen tycks vilja bo här lockar man med dubbla löner. Inte ens finanskrisen har drabbat den statsfinansierade betongbubblan på savannen. Henrik Brandão Jönsson liknar den pengastinna, stela stämningen vid en torsdagskväll på Kungsholmen. Därav smeknamnet: A ilha da fantasia, Fantasiön.

I Brasília har tillvaron sektoriserats. Varje Super Quadra rymmer elva identiska husblock, vilande på pelare. Självmords- och skilsmässofrekvensen är hög. Samtidigt förändras saker. Verket som förvaltar ”den unika miljön” har gett upp. Terrasser anläggs på k-märkta hustak som ser ut att brinna när byråkraterna tänt grillen och bjudit hem sina vänner på churrasco.

Till skillnad från Platons idealstat är Brasília ett konkret försök att förverkliga utopin, inklusive hembiträdena. Utanför buffertzonens inhägnade villastäder (condomínios) är inkomsterna drastiskt lägre, vilket gör Brasília till världens mest segregerade huvudstad.

”Fantasiön” är det bästa jag läst i svensk reportageväg på senare år. I motsats till Brasília och Vällingby är detta ingen skrivbordsprodukt. Författaren öppnar läsarens ögon genom att vara på plats: uppmärksam, påläst, intresserad. Likt en Kapu´sci´nski beger sig Henrik Brandão Jönsson ut i satellitstäderna där våldet och misären sprider sig som ringar på vattnet. Konstgjorda sjön Paraboá kantas av exklusiva villor som Brasílias miljardärer mutat sig till, det röda dammet yr och i horisonten tonar kongressbyggnadens glasfasader bort.

Den funktionella staden som klasslöst skulle stråla ut i landskapet – återspeglad som en grekisk tragedi. Eller praktisk realitet.

Man glömmer inte berättelsen om Juliane som föresatt sig att klara högskoleprovet och studera vidare. En ratad barndomsvän försöker senare sparka in den barrikaderade dörren under hot om att våldta och skjuta henne. En delförklaring: ”Även poliserna måste bo i en favela. Vägg i vägg med droghandeln.”

Man glömmer heller inte berättelsen om indianhövdingen Galdino som dog av 95-procentiga brännskador sedan några förbipasserande playboys hällt bensin över honom och tänt på i tron att han var ”en vanlig uteliggare”. Gärningsmännen ställdes inför rätta men gick i praktiken fria. I dag är en av dem utbildad advokat.

1950-tal. Brasilien erövrar världen med sambafotboll, skönhetsdrottningar och bossanova. På forskningsinstitutet i São Paulo klyvs atomen. Den nya huvudstaden skulle byggas upp från grunden efter ritningar av Lucia Costa och Oscar Niemeyer, inspirerade av Le Corbusiers totalitära visioner. Flygplansformen skulle symbolisera färden in i framtiden. Femtio års utveckling avverkas på fem. Clarice Lispector har skrivit om de båda flygrädda männen bakom staden: ”De skapade sin egen skräck utan att bry sig om att förklara den.”

Resultatet blev en administrativ stad, en hägring, baserad på en uppenbarelse från 1800-talet. När nya vägar skulle dras i alla väderstreck punkterades en lunga i form av skövlad regnskog. Landets fattiga är alltjämt svarta: smältdegeln döljer en apartheidstruktur där makten åtnjuter juridisk immunitet.

På ett besök i Vällingby (efter ett mindre smickrande porträtt av Margareta Winbergs sejour som ambassadör vid poolkanten) stämmer Henrik Brandão Jönsson träff med arkitekten och poeten Lars Mikael Raattamaa. I dämpat ironisk folkhemsbelysning kastar han palestinasjalen över axeln för att peka ut sitt favoritobjekt: två cylindriska hus där varje lägenhet är förskjuten ett halvplan i höjdled. Det finns inga onda ambitioner, utbrister han lätt naivt. Henrik Brandão Jönsson jämför med Terry Gilliams framtidssatir Brazil. Byråkraterna tar bilen hem och hissen upp till tv:n. Köket är illa anpassat för samvaro. Kongressmännen flyger in på tisdag och hem igen på torsdag. Brasília betraktas som en straffkommendering.

Bakom landets allmänna uppsving ligger förutom Lula da Silvas politik även nya oljefynd, ökad inhemsk konsumtion och ett expansivt jordbruk. Lula har förklarat krig mot hungern, kampanjat mot analfabetismen, initierat en pensionsreform, rensat upp bland maffiastyrda fotbollsklubbar, fördömt rasismen och stärkt kvinnans rättigheter. Efteråt har även dessa framgångar visat sig vila på ett korruptionssystem med köpt stöd i underhuset.

Modernistisk mönsterstad eller ej. Det tog inte fem år att sända landet ett halvsekel in i framtiden. ”Femtio år tog femtio år.”

Må ”Fantasiön” läsas av många.

FAKTA/Huvudstad sedan 1960

Brasília har 2,4 miljoner invånare (2008). Den modernistiska staden – präglad av den politiska kampanjen ”50 års utveckling på fem år” – började byggas 1956. Sedan 1987 på UNESCO:s världsarvslista.