Emma och Jimpa är sambos, trettio plus och barnlösa i Stockholms innerstad. De går på parmiddagar, åker tunnelbana och käbblar i soffan, medan Emma oavbrutet ältar deras allt mer kärlekslösa relation. Man bläddrar gärna vidare för att med kittel i maggropen ta del av nästa tragikomiska gräl, dråpliga shoppingrunda eller igenkännbara nonsensdialog. Pernilla Glasers nya roman levererar ungefär det som baksidestexten hurtigt utlovar: ”En mörk och rolig bladvändare med ett hoppfullt slutackord.”

Så långt är jag med. Ändå blir jag besviken på ”40 minus”. Jag har inte läst Glaser sedan hennes sensationella debut med ”Robson” 1995, en bok som med sin sakliga innerlighet och självutlämnande, nakna tilltal var omöjlig att värja sig mot. Femton år senare skriver hon … chick lit? På allvar?

Visst finns det, särskilt i relationsskildringen, ett sardoniskt tonfall som skär rakt genom den illusion av romantik som Emma så gärna vill upprätthålla. Beskrivningen av hur hon sammanbitet ”kavlar upp ärmarna” för att försöka rädda en katastrofal spa-helg med en morgonavsugning och håller andan för att stå ut med ”den lite kissiga smaken” är briljant obehaglig, liksom en del liknande scener. De (många!) frustrerade och destruktiva grälen är väl avlyssnade och påminner läsaren om att Glaser också har varit verksam som regissör.

Men så småningom undrar man ändå vart hon vill komma. Storstadens privilegierade medelklass, med sina neuroser, vinpimplande och statusjakt – har ingen skrivit om den förr? Trots det allvarliga temat – barnlöshet och livskris – känns boken märkligt ytlig, inte minst på grund av den krystade metaforiken i stil med ”Hennes snabba steg läste de tomma gatornas blindskrift” och sirligt substanslösa resonemang som ”Emma litade inte på sig själv. Å andra sidan var hon den enda hon litade på”, eller ”Jag är som jag är, ville Emma säga men hon visste inte ens om det var sant längre.”

När Glaser försöker ge intrigen fart genom att dels låta Emma börja nysta i Jimpas hemligheter, dels sammanföra henne med Kriss, en kvinna som städar på hennes kontor, blir det än mer tydligt hur tunt spunna hennes berättartrådar är. Jimpas förvandlas på några sidor från grisig och hjärtlös slusk till resignerat ömsint nallebjörn, medan mötet med fötterna-på-jorden-Kriss får Emma att nyktert acceptera sitt liv och bättre hantera sin dåliga självkänsla.

Med tanke på dagens mindfulnesstrender ligger ”40 minus” – bara titeln känns kongenialt målgruppsanpassad – alltså mitt i tiden. Med Valentine’s Day runt hörnet är boken den perfekta gåvan ihop med ett presentkort på valfri heldag med livscoach för tusen kronor inklusive lättare lunch, qigong-pass och vitaminsmoothie.

Jag låter föraktfull nu, förlåt. Det är naturligtvis viktigt att vara närvarande, lyssnande och icke-dömande, att försöka leva utan att krossas under egna och andras förväntningar om det normala, leva ett liv och inte vinna ett krig och hela fadderullan. Det är verkligen inget fel med det. Men av god litteratur tycker jag att man kan kräva mer.