Det finns aspekter av Bengt Emil Johnsons poesi som gör honom till en av våra mest obeskrivbara poeter. Men kanske inte de mest iögonfallande aspekterna. Vad är det som pågår i hans dikter? Ingenting särskilt, skulle man kunna säga – vardagligheter, natur, tid, fåglars snabba och obegripliga rörelser. Och ändå, hur förunderligt klart och precist och omstörtande är det inte, detta ”ingenting-särskilt” hos Johnson, diktens framhållande av det icke extraordinära, det händelselösa, simpla. Så inbyggd förefaller denna stämning i sceneriet att den bildar ett grundvillkor.

Det är i det sammanhanget inte konstigt att en av dikterna i hans nya diktbok tillägnas Wislawa Szymborska. Johnsons skepsis mot det storslagna får ett slags motsvarighet i Szymborskas osentimentala vardaglighet. Hos dem båda blir det en estetik med etiska stråk. Det gäller alla Bengt Emil Johnsons böcker men särskilt det sena författarskapet. Kanske är det också just för att hans poesi (precis som Nobelpristagerskan) förvägrar det storvulet lyriska plats i dikten till fördel för det vardagligt partikulära, som det sjunger så i bröstet på en när man läser honom – som en samtidigt smärtfull och avklarnad plötslighetslycka där bakom benet.

För att fortsätta denna helt opåkallade jämförelse finns det en avgörande skillnad mellan Szymborska och Johnson, och det är formuleringen eller användningen av jaget – som biografisk kategori, som genomströmningsplats, som språklig figur. Om hennes poesi utgörs av ett enda stort allomfattande jag så gör hans det inte. Snarare framträder det platslöst, flackande eller talande från många håll.

I ”Aftonsånger” uppträder precis detta slags hemlösa och differentierade subjekt som så starkt kännetecknar Bengt Emil Johnsons diktlandskap – ett som visserligen kan köpa korv och stryka i sina dikter, kontemplera tidens och rummets böjning och koltrastars sång. Men som alltid tycks obestämt, flytande i språket utan självklart fäste. Alternativt inmängs i varje stavelse tills det har upplöst sina egna konturer.

Så blir också dessa dikter till helt främmande varelser utanför jagkroppen; krävande, egna, fulla av liv. Som i sviten ”Angående poemen” som gestaltar dem som kackerlackor, små skällande hunddjur eller halvsovande barn ovanpå kungsfåglars ryggar, gåtfulla ljusstrimmor vid horisonten.

Man kan säga så mycket om Bengt Emil Johnson. Om konkretismen, fågelsången, samplingarna, dissonanserna, naturen. Men efter läsningen av ”Aftonsånger” är det mest av allt det karaktäristiskt oimpade och samtidigt förbryllade avlyssnandet av världen och språket som stannar kvar. Dikten är enkel och stor som en kväll, innesluten i sin egen upprepning och oupprepbarhet, i detta triviala och mirakulösa kretslopp, detta ”allt som i själva verket är / kondensering”.

Hanna Nordenhök

poet och litteraturkritiker