Vi lever på en nivå av välstånd och bekvämlighet som saknar motstycke i den mänskliga historien. Vi, som lever i de rika länderna, har allt man kan begära: rent vatten, mat, tillgång till utbildning, tak över huvudet och miljontals mer eller mindre nödvändiga prylar. Trots det mår vi inte särskilt bra. Vi är rädda, deprimerade, osäkra och plågade av känslan att inte hålla måttet. Tröstätande, osund shopping, missbruk av droger, alkohol och psykofarmaka är utbredda fenomen i en tillvaro präglad av stress och oro.

Richard Wilkinson och Kate Pickett beskriver effektivt och sakligt den paradox som Zygmunt Bauman ofta problematiserat, nu senast i ”Flytande rädsla” och ”Konsumtionsliv”: att ett samhälles materiella framgångar snarare tycks leda till socialt misslyckande. Wilkinson och Pickett bidrar med det Bauman saknar, nämligen empiri. Med akademisk nit och redbarhet presenteras studie efter studie som verifierar bokens tes: jämlika samhällen är nästan alltid bättre. Ett samhälles problem ökar i relation till de ekonomiska och sociala klyftorna.

Wilkinson och Pickett representerar tillsammans över femtio års studier och deras undersökning bygger på mängder av statistik från ­tjugoen rika länder, bland annat Sverige, samt från USA:s delstater. Ursprungligen var frågeställningen begränsad till att studera sambandet mellan social ställning och livslängd. De ville förstå varför individens fysiska och psykiska hälsa försämras då hon förflyttar sig nedåt i den sociala hierarkin. De som är längst ner har sämre hälsa än de som befinner sig i samhällets mittskikt vilka i sin tur mår sämre än toppskiktet. Under arbetets gång upptäckte de att klass spelar en enorm roll för mycket mer än hälsa och livslängd: förekomsten av kriminalitet, våld och mord, antalet tonårsfödslar, fetma, social rörlighet, drogmissbruk och så vidare.

Att fattiga mår sämre än rika kanske inte låter som en revolutionerande insikt, men det intressanta är att fattigdom handlar mer om relationer mellan människor än om knappa resurser. Fattigdom är en relation mellan människor.

Michael Marmot argumenterade med hjälp av mängder av statistik för detsamma i ”Statussyndromet”: livsstil, gener och tillgång till sjukvård spelar en viss roll för individens hälsa, men faktorer som social position och makt över det egna livet är av större betydelse. Det är i själva verket status och frånvaron av densamma som är boven i dramat. Problemen är störst i de länder där skillnaden mellan dem som tjänar mest och dem som har minst är störst: Sverige klarar sig alltså betydligt bättre än USA. Klassanknutna problem, som fetma och missbruk, är vanligare i mer ojämlika samhällen, inte nödvändigtvis för att de fattiga är fattigare än i mer jämlika samhällen, utan för att de inte har lika mycket som de rikaste.

Det är alltså jämförelsen med andra och den skamliga känslan av tillkorta­kommande som är roten till klassanknutna problem.

”Jämlikhetsanden” har hyllats som banbrytande, oerhört betydelsefull och som en kompass för att återuppbygga våra samhällen. Wilkinson och Pickett gör nämligen mer än att presentera dystra fakta. De har också en vision, och den visionen handlar om att skapa ett mer socialt samhälle, vilket syftar till att öka trygghet och minska oro samt erbjuda ett mer meningsfullt samhälle än vad som är tänkbart i ett som domineras av hierarki och ojämlikhet.

Det är en vacker vision, men en vision som är möjlig att genomföra endast om de som har mer – mellanskiktet och de överst i näringskedjan – är beredda att ge avkall på sina privilegier. Det är vi som har makten att förändra: vi kan inte vänta på att staten gör det åt oss, vi måste omedelbart sätta igång i vårt eget liv och genom samhällets institutioner, skriver Wilkinson och Pickett hoppfullt.

Den dagen kommer nog först när alla inser att de har något att vinna på en sådan omvandling. Och det har vi ju: oron och rädslan i ett sönderfallande samhälle drabbar alla, precis som Bauman skriver.

Ann Heberlein

doktor i etik