Atzbacher är en grinig gubbe som gått att möta en annan grinig gubbe, Reger, framför en tredje, Tintorettos målning ”Porträtt av man med vitt skägg” på Kunsthistorisches Museum i Wien. De brukar träffas och tjura tillsammans, men nu är det något speciellt i görningen; Reger har bett honom komma, fastän de sågs igår. Och de som bara brukar träffas varannan dag!

Detta är upptakten till Thomas Bernhards roman ”Gamla mästare”. Det är smått otroligt att den först nu fått svensk språkdräkt, 25 år efter sin ursprungliga publicering och över tjugo år efter Bernhards död. För Bernhard räknas med självklarhet till de stora europeiska efterkrigsförfattarna, beundrad, älskad, hatad och avskydd som han är av många. Hatad för sitt outtröttliga häcklande av Österrike, dess kulturarv och dess offentliga företrädare, älskad för sin nyskapande stil, sin energi, sitt mod: hos honom finns ingen finkänslig tystnad inför de svåraste frågorna och inget som helst överseende med människors mindre smickrande sidor. Bernhard, som gjorde allt för att förbli en outsider, får nog finna sig i att efter sin död själv ha förvandlats till en av de gamla mästarna i österrikisk och europeisk litteratur. Linjen framåt, till svartsynen hos exempelvis Elfriede Jelinek, är tydlig. Allt plockas ner och isär, allt är uselt och smått, allt och alla är i grunden löjligt och löjliga.

”Gamla mästare” är inget undantag, och följer i mycket Bernhards karakteristiska, intensiva stil. Den ger intryck av att vara skriven i ett enda andetag, 275 sidor i ett långt frustande stycke. De rytmiska upprepningarna och omtagningarna gör läsningen till en musikalisk upplevelse, samtidigt som den framhäver Regers karaktär: gaggig, monoman och särdeles gallsjuk.

Och all denna svartsyn är helt enkelt jätterolig. Att läsa Bernhard är att påminnas om att det som är kul inte alltid är lättsmält och ytligt. Och att det komplicerade inte med nödvändighet måste vara tungt och svårt.

För Bernhard må locka till skratt, men han sysslade aldrig med underhållning för stunden, och hans liv och författarskap var allt annat än insmickrande. Med hjälp av den ständigt pladdrande Regers verbala spyor tar Bernhard upp frågor om konstens, litteraturens och musikens betydelse för samhället i stort och den roll konsterna kan spela i enskilda människors liv. Han ställer konsten mot naturen och verkligheten och mot livet självt. Och han ger inga svar. Förutom möjligen att det är löjligt att sträva efter det fulländade, men att det inte finns några alternativ. Och att konsten alltid måste vara misslyckad eftersom den speglar den misslyckade människan, men att man kanske kan få syn på människan just i den bristen.

Översättningen är gjord av Jan Erik Bornlid och den fungerar mycket bra. Musiken och energin finns kvar, och varje tirad – må den vara riktad mot Heidegger, (”den tyska filosofins småborgare, som satt sin kitschiga nattmössa på den tyska filosofin”), Stifter (”så dilettantisk och klåparaktig och därtill så bornerat inskränkt och samtidigt så världsberömd”), Mahler, Bruckner eller någon annan – ligger helt rätt i munnen på den surmagade Reger även på svenska. Bornlid får användning för alla nedsättande uttryck han har, och Reger är outtröttligt underhållande i sitt underkännande av stort och smått.

Och ändå. Efter att ha underkänt allt berättar Reger om hur konsten ger honom kraft att leva. Efter flera misogyna utfall erkänner han att kärleken till hustrun gett hans liv mening. Så blir Bernhards elaka porträtt plötsligt försonande. Men bara för en kort stund. Sedan är allt åter förfärligt.

Bernhard kallade sin roman för en komedi, och Reger låter oss på slutsidorna förstå varför: ”Vad allt tänker vi, och pratar vi inte om, och tror att vi är kompetenta, och är ändå inte det, det är komedin.” Det är inte mycket som vi har rätt i, men snacka skit, det gör vi. Kanske är det bäst att skratta åt eländet. Med Thomas Bernhard och hans griniga gubbar som sällskap är det ingen svår uppgift.

Karin Nykvist

litteraturvetare vid Lunds universitet