Riddar Kato är författare. När Anders Johansson påpekar det blir det självklart. Hela dagarna sitter Kato ”instängd i sitt torn, blickar ut över världen och tänker ut onda ting”. Han fantiserar fram en egen, mörk värld, ”det är han som är alltings upphov: fåglarna, spejarna, borgen, Döda skogen – allt är uttänkt av riddar Kato”.

Anders Johansson är en av landets mest egensinniga och briljanta litteraturvetare och kritiker. Den essä om ondskan och litteraturen han nu publicerar i förlaget Gläntas Hardcore-serie excellerar i spelöppnande intellektuella genomskärare; dit hör läsningarna av ”Mio min Mio” och ”Bröderna Lejonhjärta”, den sakligt skoningslösa analysen av deckargenrens begränsningar och den lika sakligt brutala kritiken av den bajsromantik som personifieras av en kultförfattare som Georges Bataille. ”I sitt ihärdiga bejakande av det onda blir Bataille en sann arvtagare till den idealism han ger sken av att bryta sig ut ur. Så god är litteraturen att den har plats också för detta”, konstaterar Johansson.

Mycket som annars framstår som dunkelt blir här klart som korvspad, även om också det motsatta förekommer, spadet tjocknar till filosofisk långfil.

Alla får vara med, från Aristoteles till Zizek, men huvudinspiratören är Adorno. På seminariebordet läggs inte bara diverse skönlitterära texter, dock färre än man skulle önskat, utan också åskådningsexempel hämtade från de senaste årens nyhetsförmedling – Thomas Quick, Josef Fritzl, Abu Ghurayb  ...

Anders Johanssons utgångspunkt är den utbredda föreställningen om litteraturen som till sin natur ohjälpligt god, till skillnad från en värld som till sin natur är lika ohjälpligt ondskefull. Förstår jag honom rätt vill han befria dikten från denna klosterexistens och lyfta fram dialektiken mellan litteratur och värld, vågorna som slår in över strandlinjen och omformar den.

Få vill förneka att litteraturen, på det ena eller andra sättet, speglar sin omvärld. Johanssons tes är att också det omvända, kanske framförallt det omvända, gäller: verkligheten som en spegelbild av litteraturen. Han har poänger här. Men i förlängningen av den postmoderna metafysiken riskerar dialektiken att upphävas. Allt blir litteratur. Allt blir text. Det är en fälla som Anders Johansson då och då är snubblande nära att fastna i, ja jag tror att han någon gång faktiskt gör det.

Inte minst av moraliska skäl är det nödvändigt att insistera på en skiljelinje mellan litteratur och värld. De verkliga brotten måste få förbli verkliga. Och litteraturen måste förbli en frizon där det är möjligt att, som Anders Johansson fint beskriver det, låta en författare, riddar Kato, skapa en ond värld för att ge en annan författare, Bo Vilhelm Olsson på parkbänken i Tegnérlunden, möjlighet att försöka övertyga sig själv och oss om att han kan göra den god.

Per Svensson

medarbetare på kulturredaktionen